Hon kände sig glad. Utsövd och laddad. Nytt jobb börjar man inte på
varje dag, tänkte Sussie när hon satt i väntrummet hos tandläkaren.
Ett vanligt rutinbesök bör gå på tjugo minuter. Efter en hastig blick
såg hon att klockan visade 8,39. Hmm, tandläkaren var försenad.
”Susanne Larsson, varsågod.”
Hon rös när hon klev in i undersökningsrummet. Den sterila lukten
stack i näsan och försöken att få rummet trevligt med tavlor och
några halvtorra blommor lyckades inget vidare.
När hon satt sig i stolen märkte hon att armstödet blivit mindre.
Det var ju det enda bra med stolen tidigare, att man hade rejäla
armstöd att hålla sig i. Handsvetten kom som på beställning. Inte nog
med det, en ny tandläkare som knappt kom in i datorn och fumlade
med allt från ljuset till munskyddet. När han efter att ha petat hål på
tandköttet två gånger, fällde en kommentar om en dålig visdomstand,
kände Sussie att det började svartna framför ögonen.
”Vi tar bort den på en gång.”
Åh fy vilken skräck! Igenkänning på känslan och det tråkiga rummet.
Ja, eller hur? Där vill man inte sitta hur länge som helst!