En gigantisk skådespelarinsats av Jonas Karlsson som den ena brodern. Robert Gustafsson har jag lite svårt för vad han än gör. Han pratade så snabbt så jag hörde inte hans ramsor han skulle dra och han köpte publikens garv genom billiga upprepningar.
I andra akten började det krypa i mig och det fanns partier som hade kunnat tightas ihop. Men en kul kväll med en teaterväninna i alla fall.
Idag blir det Linköping och dubbla föreställningar av Pippi firar jul.
”Men ser du i syner eller?” Hon vände sakta på sitt huvud och fick
till sin förvåning syn på två stora vargliknande varelser. ”Det är ju
hundarna, fattar du, hundarna?”
”Vi måste dra.”
”Nu är det du som får tagga ner. Jag vill att du stannar.” Jane drog i
handbromsen.
”Är du inte riktigt klok, det är ju två bestar. Släpp genast.” Han
försökte få loss Janes hand samtidigt som han undrade vad som hade
fallit henne in.
”Stanna bilen nu.” Hon nästan skrek och Tom tvärnitade.
Hundarna började gå mot bilen och stannade bara till några sekunder
när de såg dörren öppnas. Jane klev sakta ut och tittade med stora
ögon på dem.
”Då var sagan sant. Det här är prästens bortsprungna hundar. Äntligen
får jag se dem.”
Med försiktiga steg närmade hon sig. Den ena hunden satte sig och
lade huvudet på sned. Deras ögon var svarta som åskmoln och pälsen
silverblank. Jane stannade en meter framför dem och böjde på knäna.
När hon sträckte fram sin högra hand reste sig hanen och sträckte på
halsen. Sedan slickade han försiktigt hennes hand.
Kvar i bilen satt Tom. Han tordes inte röra sig och skulle inte ens
för en miljon lämna den trygga bilen och gå ut i det piskande regnet
för att hälsa på en… bastard.
Jane hade nu gått fram till den andra hunden och kliade henne
bakom örat. Honan blundade och njöt av beröringen.
”Lilla vän, har du levt med din man i skogen alla dessa år. Du
måste vara över sjuttio människoår nu.” Efter några minuter reste sig
Jane och började gå mot bilen. Hundarna tittade länge på henne och
sprang sedan in i den täta granskogen. Det sista hon såg var svansarna.”
Hur kan du? De kunde ha bitit dig. Har det slutat regna förresten?”
”Varför undrar du det?” Jane tog på sig bältet och lossade på handbromsen.
”Du är ju inte våt.”
De körde hem i tystnad. När de några dagar senare gifte sig stod det
två hundar i skogsbrynet och tittade när de kom ut på kyrktrappan.
Gårdagen avslutades med ett sista danspass med vuxengruppen och det var kul. Vi körde ett ganska lätt pass men det var ändå kul att få lite avslut på terminen.
Jag passade på att skriva när jag kom hem. Satt i sängen och knåpade lite. Fick ihop ett par sidor i ett manus som jag börjat på. Jag kollade upp vissa saker igår också och det var precis som jag trodde.
När man skriver så lär man sig lite nya saker. Man kommer in på områden som man annars inte behärskar och det är intressant att prata med poliser, brandmän och ambulansförare för att få reda på fakta.
Nu väntar en arbetsdag och ikväll blir det teater.
Min vapendragare Fredrik och jag fick 2 nya jobb inbokade till våren. Kul att kunna planera inför framtiden. Jag ska sätta mig och gå igenom lite nya låtar som ska in på repertoaren när det blir lugnare i december.
Jag köpte en sång bok för ett tag sen. Det finns massor av fina visor och sånger som jag ska repa in. Funderar på att köpa fler visböcker. Man blir ofta fast i sitt gamla och bara kör på.
Har du några favoritvisor?
”Var det ett rådjur eller? Kör inte så fort. Vi har ingen brådska.”
”Äh, jag såg nog bara fel. Vad mörkt det blev. Ser du de svarta molnen
som kommer där framme?” Han lade i ettan och krypkörde.
”Skärp dig nu. Det kanske är hundarna.” Jane fnittrade och lade sin
hand på Toms ben.
”De finns inte.”
När Jane var liten hade hennes mamma berättat om hundarna som
smet från sin ägare och sedan dess levt i skogen. Ägaren var prästen
och det var när han släppte dem i trädgården en dag som de fått syn
på en hare och stuckit. Han hade letat i flera dagar utan att hitta dem.
En natt hade han till och med sovit ute på verandan och nästan förfrusit
sig i hopp om att hundarna skulle komma tillbaka. Prästen hade
sörjt sina kära hundar till den grad att han blivit tokig. De hade varit
hans enda sällskap eftersom hans fru dog strax efter deras bröllop. De
hann inte få några barn och någon ny fru blev det inte.
När grannens hund fått två valpar som han hade varit där och
hälsat på. När han druckit en kopp kaffe och ätit sockerkaka hade
han två små valpar med sig hem. Hundarna hade varit hans trogna
kamrater dygnet runt. Det var bara på självaste högmässan han lät
dem vara ensamma hemma. Hundarna var snälla och skällde aldrig.
Möjligtvis på någon katt som strök förbi. Men den ödesdigra dagen
när haren glatt skuttade i skogsbrynet kunde de inte motstå att jaga
honom. Deras svansar hade varit det sista han sett av dem.
När han några år senare dog började berättelserna ta form i folkmun.
Alla pratade om att de hade sett hundarna. De blev större för
varje berättelse. Deras tänder beskrevs som vargtänder och berättelserna
blev klassiska. Det var många barn som blivit rädda när deras
föräldrar berättat om de två stora, farliga bestarna som strök omkring
i skogen.
Jane hade aldrig blivit rädd. Hon älskade djur och framförallt vargar.
På hennes väggar hade det aldrig funnits posters med popidoler.
Bara djur. När hon pluggat till veterinär visste hon att hon valt rätt.
”Där är dom igen.” Tom bromsade och stirrade i backspegeln. ”Titta
Jane, ser du inte?”
Jag övade på musikläxan igår kväll. Ackord, subdominanter och lite annat. Måste säga att det snurrar lite i skallen… Men jag har börjat förstå mer och mer och började spontant kompa mig själv i C-dur på Stilla natt igår. Det är värt att notera.
Sen har jag kommit igång med ett nytt manus. Jag fick jättemycket input igår från FB-gruppen, Författare på FB. Vilket gäng! Kreativa och uppfinningsrika, det är vad dom är. Jag tog till mig mycket av tankarna och vi får se var det landar.
I helgen ska vi ta nyårskort, bästa fotografen Therese och jag. Jihooooooooooo
net
hamrade mot bilrutan såg det mer ut som en dag i oktober. Tom
suckade och växlade ner till trean. Groparna i vägen liknade månens
yta och Janes huvudvärk blev värre för varje meter.
”Kom du ihåg att hämta skorna hos skomakaren?” Hon vände sig
mot Tom.
”Ja, i morse. De ligger i en kartong i bagaget. Bästa skorna jag
någonsin haft. Skulle aldrig komma på tanken att gifta mig i några
andra.” Han smekte henne på kinden och log.
”Du gifter dig med en som inte tänker göra om det. Och då är bara
det bästa gott nog. Kom ihåg det.” Jane sjönk ner i passagerarsätet
igen och satte fingrarna vid tinningarna.
”Jag tror det är vädret som ger mig huvudvärk. Tur att genomgången
med prästen gick fort. Du förresten, har du dragit ur sladdarna?”
Jane satte sig upp.
”Tagga ner älskling, vi har viktigare saker för oss än att dra ur sladdarna.”
Jane sjönk ner i sätet och förflyttade tankarna till sin fantastiska
brudklänning som hon sytt klart dagen innan. Efter ett djupt andetag
tryckte hon ner axlarna. Huvudvärken lindrades något när hon
masserade tinningarna och såg helgens festligheter framför sig. Ett
midsommarbröllop. Kyrkans gång skulle vara full med björkar och
hennes brudbukett skulle innehålla liljekonvaljer. Det hade hon
drömt om sedan hon var barn. Nu var snart den magiska dagen här.
Syrran Lollo skulle fixa smink och håruppsättning. Naglarna skulle
hon måla själv. Ljusrosa. Oskuldsfullt och romantiskt. Deras föräldrar
hade fixat mat och bröllopsmiddagen skulle vara hemma hos Toms
föräldrar som hade en hästgård bara en kilometer från kyrkan. Hon
väcktes ur sina tankar av Tom.
”Såg du det där?” Han bromsade och stirrade mot den täta
granskogen.
Jisses vad dagarna går. 1 december och om 21 dagar vänder det. Det ser jag fram emot eftersom det var 10 minusgrader imorse. Jag sov på landet och eldade i kaminen igår. Det sprakar härligt kan jag lova. Men det var kallt imorse. Elelementen åkte på och elräkningen rasar säkert i höjden. Det finns alltid något att skylla på när det gäller elpriserna och det måste vara skönt för de olika bolagen…
Nu påtår, sen är jag redo för en ny dag.
Snöfritt vill jag ha
