Pias Lilla Kulturblogg

Det blev triceps och mage på gymmet. Jag har träningsvärken från h-t i benen just nu. Men det är märkligt för det går bra att springa i alla fall. Kroppen är konstig. Efter träningen blev det matinköp och sen landet. En gräsmatta klippt och lite pussel lagt. Jag vilar verkligen skallen när jag lägger pussel. Det är otroligt skönt.

Nu ska jag sätta mig och gå igenom en sångtext. Det är ett par ord som bör bytas ut och ett par rader som saknas. Alltid lika kul att sitta och trixa lite med ord. Ibland landar orden lika bra som en pusselbit och ibland får man jobba hårt. Men det blir bra när det blir färdigt.

Givetvis knarrade trappräcket när hon tog tag i det och det föll ytterligare ett par träbitar som studsade mot den grå marmortrappan. Nu var det bara några trappsteg kvar. Tjugofyra trappsteg totalt, ett för varje lucka i julkalendern. Skulle tomten komma nu eller? Nu hördes pratet igen, skratten och glas som klirrade stämningsfullt mot varandra. Vad var det för ställe hon kommit till?

Hon stannade på det översta trappsteget och kände att någon stod bakom henne. Andetagen mot nacken gav henne rysningar längs ryggraden och hon stod som förstenad ett par sekunder. Handlingsförlamad var inte hennes melodi men nu var det som om någon limmat fast henne i golvet. Armarna var som fastfrusna längs med
hennes kropp.

Nu öppnades de höga dörrarna framför henne. Vem hade lurat hit henne? Hur hade hon varit så godtrogen och bara klivit in i den där svarta taxin? Hennes andning var på väg att upphöra när hon steg in i den glittrande salen.
Ljuset stack i ögonen och ett skimmer av blixtar tapetserade hennes synfält. ”Grattis på födelsedagen! Grattis till en bal på slottet! Haha, det trodde du inte va?”

Översvämning…. inte kul. Nu är det lite kaos. Luften står står stilla och vi går bara omkring och tittar. Vi får se vad som händer under dagen…

Familjen bestod av 6 medlemmar men jag fick inte med alla på bild. Naturupplevelser på landet när man vaknar är härligt. Nu måste jag gå upp, ny dag på gång.

Detta är miljön jag vistats i de 2 sista dagarna. Det ser rörigt ut men alla vet vad som ska användas, vad man ska ha för kläder och vart allt ska ligga.

Stolarna är på plats och publiken väntas komma, snart insläpp. Vi är ett väl sammansvetsat gäng och hjälps åt.

Jag längtar redan tills på fredag, då är det dags att köra ytterligare en föreställning på Kråkholmen i Norrköping. Biljetter finns på Tickster. Kommer du?

Det blev både kaffe och nypressad apelsinjuice efter 1 timmas trädgårdsarbete

Blött och lite kallt ute. Jag bar in ved och tände i spisen

Rundklippte syrenbusken lite eftersom det växt så ojämt

Här har jag klippt massor av buskar. När man fäller träd kommer det upp en hel del skott

Hmm, vet inte hur många fler stunder det blir i solstolen, kanske dags att flytta in dom

När hon äntligen kommit in i slottet slogs hon av hur stort det var. En eld i den öppna spisen lyste upp ena hörnet och hon kände värmen slå emot henne. Vid sidan av eldstaden fanns den svarta dörren som hon drömt om två nätter i rad. Hur kom det sig att den glipade?

Stegen från trappan till dörren ekade och klackarna slog mot det nötta marmorgolvet. Att smyga var dödsdömt. Nu hördes rösterna igen. Men var det från övervåningen eller från den svarta dörren de kom? Hon kände sig fortfarande dåsig efter bilfärden och kunde inte avgöra rösternas ursprung.

När hon blundade kände hon hur huvudet dunkade. Tusen spänn för en Alvedon, någon? Plötsligt blåste det till och hon märkte att det blev kallt om benen. Klänningen, som hon inte visste hur hon fått på sig, var av tunt siden och fladdrade som ett asplöv av draget.
Över axlarna hade någon lagt en vacker sjal i en ljus nyans. Hon tog tag i den och drog den tätare runt axlarna. Kylan gjorde sig påmind och hon gick närmare elden.

På den andra sidan av eldstaden stod det en låg svart pall med röd sammetsklädsel. Den var mjuk att sitta på och framför elden kunde hon värma sina händer som knappt gick att röra.

Efter några minuter kände hon sig bättre till mods och när hon reste sig upp var hon inte längre vinglig i stegen. Nu var det dags att undersöka var hon befann sig.
Dörren eller trappan? Hade hon haft ett mynt hade det varit på sin plats att singla slant. Ole, dole, doff kanske? Nej, trappan fick det bli. Hon tog sig fram trippande på tårna med handen framför ansiktet för att undvika mer spindelväv. Det kändes som om hon var redo för det mesta.

Igår hade vi premiär och det gick toppenbra. Här sen ni mina saker i en röra

Kläderna upphängda för de kvinnliga rollerna

Och de manliga. En liten scen men vi klarade det galant i alla fall. Efteråt blev det pizza. Nu väntar föreställning idag och 3 helger framöver. Jag ser fram emot varje sekund.

47 kilo mat per person kastas i snitt per år. Huvaligen. Och människor svälter på andra sidan jordklotet. Nu skulle det ju inte hjälpa om jag skickade ner en limpa direkt, men man kan ju försöka tänka sig för hur mycket mat man köper.

Orkar jag med allt det här?

Behöver jag det här?

Är det här nödvändigt.?

Jag slänger väldigt sällan mat, men jag undrar hur många kilo jag får ihop på ett år. Eftersom jag lever själv så gör jag storkok och planerar inköpen så gott det går. En liten låda körsbärstomter, en gurka, x antal potatisar, x antal ägg, x antal kycklingbröst osv.

Vad det gäller utgående datum så kanske man inte behöver kasta allt som gick ut igår. Datumet ska ju funka som en säkerhetsgrej, men att ta en klunk mjölk som gick ut igår har ju ingen dött av.

Gör man inköpslista när man ska gå och handla och håller sig maniskt efter den så kan man undvika impulsköpen. Går man dessutom på kostschema så dras impulssnaran åt ytterligare…..

Dessutom får man hålla lite koll i kylskåp och skafferi. Vad behöver jag egentligen? Är det slut på gurkan eller ska jag köpa en burk? Oj, det stod en längst in, den såg jag inte…. Har man koll på skafferiet, får man koll på plånboken. Har man koll på plånboken har man koll på matmiljön.

Har du koll?