Hundarna vid prästgårn – del 2/4

”Såg du det där?” Han bromsade och stirrade mot den täta
granskogen.

”Var det ett rådjur eller? Kör inte så fort. Vi har ingen brådska.”
”Äh, jag såg nog bara fel. Vad mörkt det blev. Ser du de svarta molnen
som kommer där framme?” Han lade i ettan och krypkörde.
”Skärp dig nu. Det kanske är hundarna.” Jane fnittrade och lade sin
hand på Toms ben.

”De finns inte.”

När Jane var liten hade hennes mamma berättat om hundarna som
smet från sin ägare och sedan dess levt i skogen. Ägaren var prästen
och det var när han släppte dem i trädgården en dag som de fått syn
på en hare och stuckit. Han hade letat i flera dagar utan att hitta dem.
En natt hade han till och med sovit ute på verandan och nästan förfrusit
sig i hopp om att hundarna skulle komma tillbaka. Prästen hade
sörjt sina kära hundar till den grad att han blivit tokig. De hade varit
hans enda sällskap eftersom hans fru dog strax efter deras bröllop. De
hann inte få några barn och någon ny fru blev det inte.

När grannens hund fått två valpar som han hade varit där och
hälsat på. När han druckit en kopp kaffe och ätit sockerkaka hade
han två små valpar med sig hem. Hundarna hade varit hans trogna
kamrater dygnet runt. Det var bara på självaste högmässan han lät
dem vara ensamma hemma. Hundarna var snälla och skällde aldrig.
Möjligtvis på någon katt som strök förbi. Men den ödesdigra dagen
när haren glatt skuttade i skogsbrynet kunde de inte motstå att jaga
honom. Deras svansar hade varit det sista han sett av dem.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.