Äntligen nappar det – del 2/2

Visst var de nere och hälsade på ibland men Sune kunde knappast
kräva att de skulle klippa gräs när de kom.
En båt i plast var nästan underhållsfri. Givetvis måste man sköta
om den men inte i samma utsträckning som tretusen kvadratmeter
tomt. Nu kändes det som om Sune dragit upp sitt sista ogräs och
rödfärgat den absolut sista väggen. Solen skulle de få njuta av i alla
fall. Dessutom skulle han kunna fiska lite. Det hade han knappt gjort
sedan han var grabb. Eftersom deras söner valt fotboll blev promenaderna
till sjön lätträknade.
Nu närmade de sig sjön och Sune växlade ner. Han satt framåtlutad
och tittade stort på den lugna blå ytan. Ett par fiskmåsar satt på en
sten längre ut i vattnet och björkarna ramade in den smala vägen.
”Ser det inte vackert ut?” Han stannade bilen och tittade på Iris.
Hon såg ut som om hon svalt en knäckemacka på tvären.
”Jag kan bli sjösjuk. Det gungar och då blir jag dålig. Och sen spyr
jag…” Hennes händer var fortfarande som fastlimmade runt säkerhetsbilbältet.
Sune skakade på huvudet.
”Vi kanske får fisk som vi kan äta. Tänk att grilla färsk fisk man
själv har fångat.”
”Tror du det är någon barnhajk det här?” Saliven sprutade när hon
vände sig mot Sune.
Det var då han fattade sitt beslut. Han hörde henne inte skrika när
han startade bilen och körde mot sjökanten. Han såg henne inte när
hon panikslagen tystnade och bilen började rulla ner i vattnet. Han
märkte inte när hon försökte få loss bilbältet och slita upp bildörren
för att komma ut.
Däremot njöt han när det kalla vattnet omslöt hans kropp och han
simmade lugnt upp till ytan när hela ekipaget rullat ner i sjön. Båten
flöt och han simmade mot aktern där han tog sig upp. Bubblorna efter
Iris sista andetag bekom honom inte. Han plockade fram sitt fiskespö
i båten. Efter en stund fick han äntligen napp.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.