Vitt blir rött – del 1

Enligt schemat var det hennes vecka. Sucken var lika tung som tidspressen. Kopiatorn verkade veta när det var dags att terrorisera just henne. Kartongerna var tätt packade bakom hyllorna och hon liknande en lång tusenfoting när hon försökte få tag i den översta. Och där ramlade hela kartongen i golvet. Hon fick aldrig något bra grepp. Lyfte man i plastbandet som satt runt kartongen skar det in som en knivsegg i handen. Det var inte att tänka på. Kartongens ena hörn blev intryckt och hon kände på sig att pappren längst ner hade blivit för knöliga för att kunna stoppas in i det tomma facket. Om ett papper fastnade var det lika jobbigt att få loss det som att veta att det var elva månader kvar till nästa semester.

Ett av pappersfacken var öppet och när hon böjde sig ner för att lyfta upp kartongen slog hon knät i kanten. Maskan på strumpan fortplantade sig som en vårflod. Dom var både nya och dyra men hållbarheten var inte exklusiv. Hon gnodde sig på knät och riktigt kände hur det uppstod en bula. När hon öppnade det stora sidofacket gapade det tomt och precis när hon rivit av pappret från en papperbunt och skulle lägga i, åkte facket igen med en smäll. Den här maskinen måste verkligen hata henne av hela sin elcentral.

Hon öppnade facket igen och placerade foten så att facket inte hade en chans att åka tillbaka. Det gnisslade till i plasten och hon såg att det blev en spricka i ena kanten. Jaja, det var nog ingen som skulle se den. Nu åkte pappren ner i facket med fart. Även de som blivit lite stötta i kanten. Det var fredag, det skulle dröja ända tills måndag innan det var dags för just de pappren att komma upp. Då var det någon annans huvudvärk att stå på alla fyra och frenetiskt slita upp små pappersbitar under ljudliga svordomar.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.