Man ska träna, repetera och öva så ögona blör…. Man fixar med kläder, testar smink och peruker. Man kollar ingångar på scenen och utgångar. Man byter rekvisita, ändrar repliker och övar sånger. Sen när det är dags att spela föreställningar är man på scenen korta stunder och resten av tiden spenderar man bakom. Man väntar och väntar och väntar och måste sen vara noga med att tajma sin entré.
Men det är ju så kul. Man träffar så mycket roliga personer som förgyller ens liv och vi skrattar och skojar under repperioden och det gör oss på gott humör. Man lär sig att umgås med andra människor som man inte valt att träffa själv. Ett samarbete är ett måste och alla jobbar åt samma håll. Mot en premiär.
Nerverna kan spela oss ett spratt men när man tränat mycket och intensivt så brukar det gå bra. Har man dessutom bra medspelare så löser sig allt. Vi hjälps åt och stöttar varandra för att komma vidare i scenerna. Och när man väl varit ute på scenen så fylls man av eufori och vill ut igen. Det blir som en drog.
Att stå på scen innebär att man är mer eller mindre exhibitionistisk. Man gillar att synas och tycker det är kul med applåder och att få uppskattning för det man gör. Feedback från regissör, producent och publik är något som går rakt in i hjärtat. Det är bara teatermänniskor som fattar vad jag menar. Men jag vet att ni finns därute.
