Våning Zero – del 1

Hon pustade när hon lyfte ut tvättkorgen från badrummet. En blick på klockan. Bra timing. Två minuter i fem. Fru Carlberg skulle säkert vara klar nu. Bra, då slapp hon möta henne. Fru Carlberg var punktlig. Lite för punktlig. Ibland hade hon gnällt när Lisa var sen med att hämta sin tvätt.

”Man måste passa sina tvättider.” Sen kom det alltid en dräpande blick följt av en sorti.

Förbannade satkärring, tänkte Lisa. Dessutom lyckades hon alltid boka de tider som passade bäst för Lisa. Nu var det i alla fall hennes tur.

Det fick duga med de gamla noppriga tofflorna och joggingbyxorna ner till tvättstugan. Det var så sällan hon mötte någon. T-shirten med Musse-trycket skulle egentligen behöva tvättas men det fick bli nästa vecka, tänkte hon, medan hon drog den över huvudet.

Hissen brummade som vanligt och hon blundade några sekunder innan den kom upp till hennes våning. Våning sju. Den dagen hon skrev på kontraktet till bostadsrätten hade hon varit nöjd med sig själv. Det var lite otäckt att bo på våningen längst ner. Man vet aldrig vem som kan klättra in på balkongen, tänkte hon. Efter många visningar hade hon äntligen hittat sin drömlya. Två rum och ett lagom stort kök. Hög insats men desto lägre hyra och det var det värt med utsikt över halva staden. Ibland kunde hon gå ut på balkongen med en kopp kaffe i handen och bara stå och titta. Underbart.

Det var lite fix kvar, som egen tvätt maskin och nytt köksbord men sen var allt färdigt och hon skulle kunna fira nyår med några vänner i en alldeles egen bostadsrätt. Inbjudningarna hade redan gått ut. Alla hade svarat ja. Det skulle bli en nyårsafton att minnas.

Hissdörren knirrade och när hon baxat in tvättkorgen och tryckt på B-knappen lutade hon sig bakåt. Det var ett tag sen hisspegeln gjordes ren. När hon tittade riktigt noga kunde hon se en finne som börjat uppenbara sig på högra kinden. Jösses, var inte hon för gammal för finnar?

Dunk. Hissen stannade på våning 3. När den stått stilla ett par sekunder utan att någon öppnat dörren tittade hon ut genom den smala glasrutan. Inte en människa. Hon öppnade försiktigt dörren men såg ingen på våningsplanet. Kanske dags att serva hissen lite?

Precis när hennes pekfinger var ett par centimeter från hissknappen startade hissen av sig själv. Hon ryckte till av knycken när den startade och tittade på knappen som om den levde. Kunde den tänka själv eller?

 

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 svar på Våning Zero – del 1

  1. Linda skriver:

    SÅ bra skrivet!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.