Det var när hissen fastnade innan våning två som hon fick syn på
honom. Två decimeter innan den var uppe. Gnisslet skar i öronen och
matkassarnas innehåll spred sig. Tomaterna krossades med ett smas
kande ljud och hon svor när hon hörde vad som hände med äggen.
Där var han igen. Den långa, smala mannen ramades in genom det
lika långa och smala hissfönstret. Hans kritstrecksrandiga kavaj såg
ut att komma från en second hand butik och skjortan var lätt gulnad.
Laila led inte av klaustrofobi men ville inte tillbringa mer tid än nöd
vändigt i det trånga utrymmet.
Varför hade hissen stannat? Den hade fungerat fläckfritt de fyra år
hon bott där. Hon bankade på dörren medan mannen passerade. När
hon såg hans ansikte ryggade hon tillbaka. Kalla kårar dansade längs
med den vältränade ryggtavlan och hon kramade väskhandtaget. Ett
hasande ljud gjorde att hon tog ett nyfiket steg fram mot hissfönstret.
Hon såg mannen dra något efter sig. Ett blommigt tyg omslöt ett bylte
och ett skrapande ljud följde ekipaget.
När hon tryckte näsan mot hissfönstret fick hon syn på en blo
dröd rand. Det blev en ljudlig smäll när Laila backade och tryckte sig
mot hissväggen. Väskan landade på matpåsen och resterna av äggen
gjorde sig beredda att bli omelett. Mjölkpaketet gav upp kampen och
vätskan började sippra ner mot våningarna under. Nu skulle gran
narna bli vansinniga. Hon fumlade efter mobilen i väskan och precis
när hon fick tag i den såg hon mannens ansikte som pressades mot
hissfönstret.
”Hissen har stannat. Kan du hjälpa mig?” Hennes röst var desperat.
”Hej.” Mannens röst skorrade och hon tyckte att han påminde om
Lurch i familjen Addams. ”Jag kommer tillbaka.” Han försvann lika
fort som han kom och Laila blev kvar med hjärtat i halsgropen.
Vad var det som hände? Mobilen hade ingen täckning. Typiskt.
Hon tryckte på hissens alarm-knapp men ingenting hände.
”Fan också. Detta händer inte.” Hon slog ilsket på glaset. ”Hjälp, hjälp
mig ut. Hallå.” Hon fortsatte banka men varken mannen eller någon
annan hörde henne. Det var nu man kunde höra knappnålar falla…
Snett utanför hissfönstret fanns mannens dörr. Lindberg, stod det.
En remsa som förkunnade att han inte ville ha reklam höll på att loss
na. Dörren stod på glänt och när Laila sträckte på sig såg hon fram
kanten på ett par skor. Dörren for fram och tillbaka och hon kände
ett svagt luftdrag även fast hon stod i hissen. När dörren öppnades
ytterligare blev hon alldeles kall. Skorna var bara början på ett par ben
som tillhörde en kvinna. Kroppen var placerad i sittande ställning
och ögonen stirrade rakt ut mot Laila.
Lailas panna blev blank och hon fortsatte banka på hissdörren. Ett
par lösnaglar dansade ner i mjölken när hon än en gång tryckte på
alarm-knappen. Nu var hon genomsvett. Vem var kvinnan och varför
satt hon i grannens lägenhet? Var hon död? Hon blundade och för
sökte andas in genom näsan och ut genom munnen. Som hon lärt sig
på yogan. Det funkade så där.
Ett gnissel avbröt hennes tankar och hissen började röra på sig.
Äntligen, tänkte Laila och slet tag i påsarna och väskan. Hon sparkade
upp dörren och blev stående i trapphuset och flämtade några sekun
der innan hon tog ett beslut. Det gick inte att bara gå därifrån. Hon
var tvungen att öppna grannens dörr helt.
Gångjärnen var osmorda och det kröp iväg en spindel som jobbat
med sitt nät i ena hörnet av dörren. Laila tittade på sin mobil igen
men det fanns fortfarande ingen täckning. Konstigt. Kvinnans vänst
ra tinning var inslagen och det hade bildats en mörkröd blodpöl på
hallgolvet.
En svag musikslinga av Chopin kom från lägenheten och Laila ryn
kade på näsan när den instängda doften slog emot henne. Hallen var
långsmal och tom sånär som på en liten blå byrå utan lådor. Dörren
mot vardagsrummet var öppen och på soffan satt det en kvinna utan
huvud.
Sekunden senare rann något varmt nerför hennes vänstra kind.
Det varma blodet spred sig ner över tröjan och började droppa mot
golvet. Mannen tryckte sin hand mot hennes rygg och hon sjönk ner
mot golvet. Sedan stängde han dörren.
