Vad driver oss när det tar emot?

Jag var ute och åt med en kompis i helgen. Vi pratade om livet och att det går upp och ner. Ibland har man lust att lägga sig ner och bara sova men det är ju något som säger oss att vi inte kan det. Något som gör att man stretar vidare. Vad är det egentligen?

Svårt att förklara tycker jag. Men jag är inte den mest analyseranade människa som finns. Jag bara kör. Känner inte efter så mycket, tycker det är onödigt och tidskrävande. Visst kan det kännas tungt ibland när man ska ha kurser och hellre skulle vilja gå hem, lägga sig i sängen och äta praliner och se på film.

Men jag vet att när jag väl går dit, sätter igång musiken och rockar loss så släpper allt. Det blir kul, lättsamt och jag njuter av det. Likaså när det är löpardags. Man tar sig till gymmet, ställer fram vattenflaskan, tar på sig skorna, tar av sig tröjan och sen kör jag. Det är inga direkta frågor på det.

Visst går löpningen upp och ner och just nu går intervallerna trögt, jag accepterar det. Men då springer jag vanligt istället, man får byta ut, prova och testa tills det funkar. Jag har mycket dans nu och jag kanske är tröttare i kroppen rent allmänt och då får man byta lite i schemat. Känns helt ok.

Jag stretar på och gläder mig åt framsteget, avslutningar på dansen och andra saker som är roliga. Man får ta vara på dessa tillfällen och snabbt glömma om det går dåligt. Jag ältar sällan. Klockan går framåt, almanackan går framåt och det gör även våra liv!

Nu köööör vi!

Go, go, go…

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

6 svar på Vad driver oss när det tar emot?

  1. Annie Jansson skriver:

    Det beror nog mycket på gener och hur man är som person, men spelar nog mycket in vad som hänt en i livet också, som sjukdomar och motgångar.

    Men Bra att Du tänker så! 🙂
    Livet är ju så mer el mindre, ibland upp och ibland ner-men det gäller att göra det bästa av det 😉

    Kram

  2. Annie Jansson skriver:

    Bra inlägg också, gillar personlighet i inläggen 😉 *leer*

  3. Ethel Hedström skriver:

    Jag fungerar så att jag vid motgång blir väldigt nere, men med distans tar jag mig ganska fort upp igen. Jag glömmer inte det som hände, men går vidare. Minnet finns där fast gör mindre ont.

    Vi får ta vara på livet små glädjeämnen ;-).

Lämna ett svar till Annie Jansson Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *