Allt var fixat inför festen förutom marschallerna. De brukade ha ett lager på hyllan i källartrappan men de sista hade gått åt förrförra helgen när hennes föräldrar hade haft middagsbjudning. Nåja, det var snart gjort att åka ner till affären och köpa några. Klockan var bara halv fem och vännerna skulle inte komma förrän klockan sex.
De svarta skinnstövlarna i hallen åkte på och koftan över axlarna var ett måste innan kappan kom på. Det var elva minusgrader men kändes mycket kallare. Även Mia hade fått erfara att rutorna var tvungna att skrapas nu när hon fått körkort. Den nya bilen brukade stå i garaget de dagar hon orkade köra in den. Så var det inte idag.
Det tog en stund innan all is försvann från rutorna. När hon backade ut från garageuppfarten sladdade bilen direkt och hon lättade automatiskt på gaspedalen. När hon kom ut på Storleden höll hon sig under 70 kilometer. Varför stressa när man inte behöver?
Hon längtade efter att det skulle bli vår och bli varmare och satt och tänkte på den kommande semestern hon skulle åka med Mikael, Tora och Stephan till…. och där snurrade bilen till. Halkan var värre än hon trodde. Efter två varv runt sig själv gled Micran ner i diket och slog emot stenväggen med en dov smäll.
Mia blev sittande i bilen med en blödande panna. Krockkudden hade strejkat och bilbältet hade inte fungerat. Nu rann en mörk slinga blod nerför hennes panna. Medvetslösheten sög tag i henne i ett fast grepp och hon såg inte när Linda kom in i bilen. Mia märkte inte heller när Linda puttade bort henne från förarsätet och ut på den snöprydda marken. Hon hörde aldrig att Linda startade bilen och backade upp från diket.
Innan hon åkte tog hon av Mia örhängena och halsbandet och tog på sig det själv. Hennes ljusa lockar var för kvällen uppsatta i en elegant frisyr. Hon tyckte bättre om uppsatt hår. När hon körde därifrån mot affären för att köpa marschaller låg Mia kvar i diket. Snön hade börjat falla och efter bara några minuter var Mia helt täkt av snö.
”Det är min tur att få leva nu, sa Linda” Sen körde hon iväg.
Vilken vändning! Men på något sätt förstår jag systern. Att det är hennes tur.
Ja, ibland får man dela med sig!