Två ska man vara – del 1

Det kändes som ett tryck över bröstet när hon såg det gamla paret där de gick, hand i hand. Två lyckliga själar, om än gamla. Mannen haltade med det högra benet, annars hade han en ståtlig hållning. Kvinnan var ett huvud kortare och skrattade högt åt något mannen sade. De såg lyckliga ut där de spatserade fram med korta spänstiga steg.

Hon andades tyngre och blundade. Ensamheten placerade sig som ett brunnslock av sten över hennes kropp. Några ungdomar gick förbi med skränande stämmor. Shortsen visade mycket hud och gympaskorna såg slitna ut. Ett skosnöre hade gått upp. Den ena tjejen hade ett vitt linne med Musse Pigg på. Hon hade vikt upp ärmarna på jeansjackan och tuggade tuggummi. En kille som var tre decimeter längre än henne, höll armen nonchalant om hennes axlar. Som om han ägde henne. Men det gjorde ju inget, så länge de var två.

Avundsjukan över att aldrig hitta någon att leva sitt liv med gnagde som en ojämn sten i skon på henne. Rivstarten vittnade om humöret och när hon körde ut från vägen sprätte gruset bakom bilen. Hon hann inte se mannen som uppenbarade sig framför bilen och när däcken passerade hans kropp spillde hon ut kaffet.

 

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 svar på Två ska man vara – del 1

  1. Ethel Hedström skriver:

    Sorgligt med kvinnan som är ensam. Bra detaljer!
    (En sak jag tänkte på, ”passerade hans kropp” … så hon körde inte över mannen?)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.