När Albin lade sig den kvällen kunde han inte somna på flera
timmar. Euforin snurrade som en karusell i hans inre. Till och med
Jasper var pigg. Drömmen hade äntligen gått i uppfyllelse. Han hade
spelat både Hamlet, Doktor Glas, Bruscon i Teatermakaren och flera
andra roller som han älskat. Men Harpagon hade alltid varit hans
drömroll. Den girige mannen som älskar pengar över allt annat och
samtidigt passar på att förpesta tillvaron för sin omgivning. En utmaning
utöver det vanliga.
Albins kropp befann sig i ett åldrat skinn med ben och muskler
som funnits i över 180 år och blivit kvar på teatern när den stängdes
under några år. Han vaknade till igen i samma sekund som det nya
teatersällskapet kom innanför dörren. Själen var gammal, men han
var pigg som en tonåring i sitt sinne. Det var tur med tanke på rollen.
De följande dagarna målade han kulisserna, flyttade strålkastare,
städade ur logerna och beställde smink. På kvällarna repeterade
teatersällskapet. Premiärdagen närmade sig och nervositeten tilltog.
Det skulle spelas femton föreställningar de närmaste helgerna och
biljetterna började redan ta slut. Albin märkte att Bea var nyfiken på
hans bakgrund men han lyckades alltid slingra sig. Det skulle vara
förödande om de fick reda på att han bodde på teatervinden. Sedan
kom då äntligen premiären. Albin intog scenen och levererade.
Lysande skådespeleri, Fantastisk iscensättning, Det luktar succé.
Recensionerna var lysande och på premiärfesten skålades det i champagne.
Bea kramade Albin och gav honom en kyss.
”Vilken tur att du dök upp. Vi hade aldrig kunnat hitta en bättre
ersättare.”
”Tack, det har varit ett rent nöje.” Han sträckte på sig och sippade
på champagnen. Nu kände han sig äntligen tillfreds med tillvaron.
Tänk att det skulle behöva ta så många år.
