Om man satte ner fötterna på asfalten var det nästan så att man
brände sig. Värmeböljan slog alla rekord under juni. Skolbarnen ville
ha sommarlov och deras hjärnor hade redan kraschat i en härdsmälta
likt lava från en vulkan. På affärernas kvitton var det uteslutande läsk
och glass som var instämplat. Möjligtvis en och annan Flinta-stek
som trädgårdsgrillarna skulle få besök av. Solstolarna var på upphällningen och de villaägare som hade pool fick snabbt gäster. Nu var
det sista veckan i skolan och lärarna hade de sista betygssamtalen
med eleverna. Denna gång med föräldrarna närvarande. Sedan var
det dags för semestrar och ledighet. Uppladdning inför nästa termins
vedermödor.
Gunilla tittade på klockan och gäspade stort. Högen med plastmappar var genomgången och klar för idag. Hon hade tur som fått så
begåvade elever och det kändes som en seger varje gång hon plitade
ner högsta omdöme på pappret. En seger både för henne och för
hennes elever. Hon ställde ner kaffekoppen. Precis när hon börjat leta
efter bilnycklarna i väskan hörde hon en bil bromsa in utanför matsalen. Efter en snabb titt på mapparna kunde hon konstatera att alla
samtal var klara för dagen. Var det några föräldrar som glömt något
månntro?
Det fanns inte en chans att Gunilla hade planerat fel eller missat
något möte. Perfektionist uti fingerspetsarna. Målmedveten, driven
och omtyckt. För många år sedan hade hon börjat sin bana just i den
här matsalen. Sedan fick hon ett arv och beslöt att plugga vidare.
Hon ville bli lärare. Inte bara mat-tant och sleva upp pulvermos och
köttbullar. Nej, Gunilla ville lära barnen svenska, historia och samhällskunskap. Hon brann för pedagogik och hade snabbt blivit en av
skolan populäraste lärare.
Annat var det förr. Eleverna hade gått omvägar när de skulle lämna
brickan med mat kvar på tallriken. Alla som skulle lämna fick gå in i
diskrummet och själva skrapa av maten. Ner i en hink. En av diskarna
tog med sig hinken hem efter dagens slut. Hennes grisar var tjocka
nu. Gunilla var den som hade stått med armarna i midjan och hött
med fingret åt de elever som dag efter dag lämnade maten i grishinken. Sönderbrända pannkakor, gummiliknande potatis och sönderkokta grönsaker. Pölsan såg ut som ”har du ätit – eller ska du äta.”
Kvinnan som kom in genom matsalsdörren var lång. På gränsen till
modellsmal. Det mörka håret var uppsatt i en elegant knut på hjässan. Hon lyfte på sina exklusiva solglasögon med de välmanikurerade
röda naglarna. Efter ett fast handslag var Gunilla informerad om att
hon inte kunde komma imorgon på grund av ett annat möte och att
hennes dotter hette Celina och nyss hade börjat i klassen. Lilla Celina,
tänkte Gunilla. Hon påminde henne om någon.
Kvinnan presenterade sig som Lisen och hann knappt sätta sig
förrän hon berättade hur mycket hon var i behov av ett glas isvatten.
Gunilla rynkade pannan och lommade iväg in i själva skolköket. Det
var något som fick henne att känna sig underlägsen. En känsla som
hon försökte skaka av sig när hon spolade kallt vatten i glaset. Ett
ljud fick henne att rycka till och när hon vände sig om stod kvinnan
innanför dörren med grishinken i handen. Den dignade av pölsa och
torra fiskpinnar med spenat.
Gunilla skrek när grishinken träddes över hennes huvud. Stanken
var outhärdlig. Hon andades in och försökte få tag i kanten på hinken. När spenaten letade sig in i hennes näsborrar och pölsan rann
in under hennes blus fick hon panik. Knuffen i ryggen gjorde att hon
tappade orienteringen i köket.
När dörren till frysen slogs igen bakom Gunillas föll hon framåt.
Fortfarande med hinken på huvudet. Hennes omålade naglar blev
snabbt röda när hon desperat klöste och slog på glasrutan för att
komma ut. På utsidan stod Lisen och gladdes över att grishinken äntligen fyllts med rätt innehåll
