Nu är det jul igen

Allan kliade sig i skägget och kisade med ögonen när snön virvlade runt. Tomtedräkten var tjock och han borde inte frysa, men vinden gjorde att han huttrade. Varför hade han tagit det här extraknäcket? Hade han verkligen så ont om pengar? Eller ville han bara göra en god gärning? Njae, någon god gärning var det knappast tal om. Han behövde pengarna till semestern i februari. Tre veckor i Australien. Där skulle han verkligen inte behöva någon pälsbrämad långrock. Snarare shorts av mindre modell. Om han ansträngde sig kunde han se playan med solstolar och färgglada parasoller. Vackra flickor som serverade drinkar och log. Värmen spred sig i hans kropp och han fick förnyad kraft.
Han vaknade ur sina drömmar när plogbilen dundrade förbi. Kvällspass på julafton var inte vanligt hos snösvängen men den här killen såg varken ut att gilla Kalle Anka eller Karl-Bertil Jonsson. Vändstigen, hur kunde man döpa en gata till det? Nummer 7, han borde snart vara framme.
På Vändstigen 7 spydde pappa Jan ut glöggen på badrumsgolvet. Hans fru skrek i hallen och var högröd i ansiktet. Barnen spelade teve-spel med en volym som skulle kunna överrösta ett av sommarens värsta åskväder, allt medan farmor kröp omkring på köksgolvet och plockade upp köttbullarna som spridit sig när förra årets julklappsskål hamnat i golvet. Från fåtöljen kunde man höra farfars snarkningar. Frågan var hur han kunde sova. Men med en hemlagad cocktail av sömnpiller och en klunk whiskey var allt möjligt.
När Allan hittade rätt adress blev han stående utanför på gatan en lång stund. Familjens katt smet in genom kattluckan med något i munnen. Att döma av farmors skrik, var det en mus. Han såg barnen som kom inrusande i köket, han såg pappan ragla ut på verandan och fara ner i snön nedanför trappan. Sekunden efter kom frun ut och kastade en resväska på mannen. Allan såg skjortor och byxor landa i snön, alltmedan mannen kröp längs den skottade trädgårdsgången. Sedan slogs dörren igen och farmor kastade en skål i köksgolvet. Det kanske var prinskorvarna. Han hörde smällen när vitrinskåpets glas krossades och när dottern kom ut genom dörren med jackan i handen och ropade att hon minsann skulle sova hos Krille och aldrig mer ville fira jul med sin värdelösa familj, började han backa in i bakom häcken.
Han funderade på vad han skulle ta sig till. Han hade ju ett jobb att göra, leverera julklappar. Killen med plogen körde förbi en gång till och efter honom stannade en taxi. Farmor och farfar kom ut genom ytterdörren och kastade sig in i taxin. Nu var det bara mamman och sonen kvar. Allan kliade sig under luvan och tittade på säcken. Hade han haft ett mynt hade han kastat krona eller klave. Stanna eller försvinna. Precis när han bestämt sig för att trots allt lämna säcken hos familjen kommer mamman ut. Hon riktar nyckeln mot bilen på garageuppfarten och det blinkar till. När hon åkt finner han inget annat råd än att ringa på dörren. Sonen vrålar; Kom in. När Allan öppnar och frågar om det finns några snälla barn, vrålar sonen tillbaka; Skulle inte tro det.
Allan kliar sig i skallen på nytt. Han gör sitt val. Likt Karl-Bertil Jonsson tar han säcken på axeln och går därifrån. Efter en dryg kilometer är han framme vid stadens torg. Där är det liv och rörelse som aldrig förr. Han går fram mot en kvinna i lång kappa och röd mössa. Hon ler när han närmar sig och tackar ödmjukt när han sträcker fram säcken.
Han blir kvar en stund och ser de glada barnen som står en bit längre bort. En kille har packat upp sin julklapp och skrattar högt när han ser att det är en grävskopa. Mamman jagar pappret som flyger i snöstormen. En flicka kramar sin julklapp, precis som om hon förstod att det var en docka som var inslagen.
Allan kliar sig i skägget igen, vänder på klacken och går. Finns det inga snälla barn, finns det i alla fall snälla tomtar!

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.