Lycklig eller – del 2/2

Den här kvällen var däremot inget rolig. Jag berättade att Nils kört firman i botten och att han hans älskarinna Johanna hade drabbats av ett missfall. Jag hade hört honom när han pratade med henne i telefonen. Vi hade bråkat innan jag åkte och han hade slagit mig blodig. Han hade hotat mig och sa att om jag skulle träffa John igen skulle jag kunna se mig om efter någon annanstans att bo.

Johan blev galen och sa att jag var tvungen att lämna honom. Det här fick bara inte fortgå. Kvinnomisshandlare skulle sättas dit till varje pris. Det slutade med att jag lovade honom att jag skulle anmäla Nils. Men innerst inne visste jag att det aldrig skulle hända. Jag hade läst om andra misshandlade kvinnor som hade råkat ännu värre ut efter anmälan än innan. Och om jag valde att flytta skulle han säkert hitta mig.

Vi åt färgigt och John betalade och skjutsade mig hem. Nils bil var borta från uppfarten vilket förvånade mig. Han brukade åka firmabil eller taxi. Jag gick in och möttes av ett tomt hem. Efter att ha fixat en kopp te satte jag mig vid köksbordet och funderade på hur jag skulle göra. Mitt ömmande ansikte sa mig en sak och mitt huvud en annan. Men jag visste att jag var tvungen att ta ett beslut och det snarast.

När klockan började närma sig elva hade Nils fortfarande inte kommit hem. Jag ringde hans mobil men fick inget svar. Hos Johanna kunde han knappast vara. Jag vankade av och ann i huset och tog sedan bilnycklarna och åkte. Trafiken var gles och det tog en kvart innan jag kom fram till hans kontor.

Jag stannade och blev sittande in bilen en stund. Hans bil stod utanför men det var släckt på kontoret. Jag gick ur bilen och satte nyckeln i dörren. Det var något som kändes olustigt men jag visste inte vad. De följande minuterna har jag bara vaga minnen ifrån.

Polisen kom, de tog ner hans kropp från bjälken i taket och jag fick något lugnande i ambulansen. De konstaterade att det var självmord och jag blev varken glad eller ledsen. Mina känslor hade försvunnit och jag grät in ens på begravningen.

Det har tagit nästan ett år att glömma allt och komma på banan igen. Men nu mår jag bättre och har träffat en ny man. I förrgår åt vi middag med John och hans fru. Och i sommar ska vi åka på semester till Grekland. Just nu är jag lycklig och jag vet att jag är värd det.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *