Skoltiden hade varit en lång pina. Vem var intresserad av en finnig,
smal kille som kom från enkla förhållanden och bara umgicks med
sina tjocka glasögon och läxböckerna. Det kunde lika gärna ha stått
Loser intatuerat i pannan. Den enda trösten han fick var högsta betyg
i alla ämnen. Det var inte förrän nu han förstod vilka som egentligen
var losers. Det kändes mer eller mindre perfekt.
Ögonen hade han låtit operera och hans smala, taniga kropp hade
byggts upp med muskler och löpning. Lade man till en snygg frisyr
och ett välvårdat yttre så löste sig det mesta. Gymnasiet och högskolan
blev som en räkmacka med extra allt på. Dessutom kom tjejerna
som smultron på ett strå. Den ena var fräschare än den andra. Blygheten
gav med sig allteftersom och när han sedan sökte några jobb
blev han erbjuden samtliga. Detta gjorde att han lyckades förhandla
upp ingångslönen rejält. Perfekt.
Det dröjde inte många år förrän han hittade den ultimata etagevåningen
med takterrass på en exekutiv auktion. Hans bror, som
var snickare, hjälpte honom att renovera. Och eftersom han hade
en granne som jobbade med inredning var hela lägenheten väldigt
smakfullt inredd. Färger, textilier, möbler och konst i en härlig kombination
gjorde att lägenheten i det närmaste såg ut att vara tagen ur
ett inredningsreportage.
Han åt på de dyraste krogarna och drack de bästa vinerna men var
samtidigt väldigt uttråkad av sitt konsultliv. Att han hade chans att
ekipera sig som en VD gjorde honom inte lycklig för mer än stunden.
Ja det går som på räls för honom. Men är han lycklig?
Det återstår att se….