På den översta hyllan i garderoben var det dammigt. Halsdukarna och vantarna låg travade snyggt och prydligt på ena sidan. På den andra sidan stod den. Lådan. Hon nådde den knappt fast hon tagit fram stegen och klivit högst upp på den.
”Ops.” Hon vinglade till men fick tag i hyllkanten i sista sekunden. Nu stod hon stadigt igen. Hon pustade ut och sträckte på sig för att nå lådan. Äntligen, nu fick hon tag i den. Hon blåste av dammet och fick nästan en hostattack på kuppen.
När hon klivit ner på golvet gick hon sakta fram till soffan och satte sig. Lådan ställde hon på soffbordet. Det var precis som om alla hennes minnen kom tillbaka i samma sekund som hon lyfte på locket. Tänk vilket liv hon levt. Vilka resor det blivit och vilka män som passerat. Alla famnar hon hamnat i och alla starka armar som lyft hennes späda, seniga kropp. Men det var länge sedan nu. Nu fanns bara minnena kvar och alla gamla svartvita fotografier som ofta togs fram till beskådande.
I lådan framför henne låg delar av hennes gamla liv. Det liv som hon hade fått slita sig till. Träning, träning och åter träning. Vid stången, framför spegeln.
Lyft högre.
Sträck på dig.
Var är hållningen?
In med magen.
Vackra armar.
Tänk alla hårda träningspass som tragglats igenom, trots träningsvärk, ont i fötterna och trötthet. Åtskilliga skor hade avverkats under karriären som ballerina, men det här var det sista paret. Det absolut sista paret rosa balettskor. Nötta och trasiga med sidenband som börjat lösas upp i ändarna. Förstärkta i tåpartiet. Hon hade inte haft hjärta att slänga dem och nu låg de här i den gamla dammiga lådan.
Bra början!
Tack Ethel!