Kasta kula – del 2/2

När han reste sig såg han en påse som låg på passagerarsätet. Det blänkte till och några glaspärlor hade ramlat ut på golvet. Det var ganska små pärlor. Inte som de kulor de kastat på skolgården när han var liten. Nej, mycket mindre. Men de blänkte desto mer. Han gick runt bilen och försökte öppna dörren men snön tog emot. Efter en stund hade han fått upp dörren så pass mycket att han kunde sträcka in sin arm och få tag i påsen. Det hann ramla ut ett par pärlor men han brydde sig inte. Påsen var tung för att vara så liten.

Han vägde den i handen och precis när han skulle öppna den för att titta efter innehållet hörde han polissirener. Det tog honom bara ett par sekunder att komma in i sin bil och starta. Sedan körde han så fort han vågade från platsen och hann precis iväg innan polisbilarnas blåljus visade sig. Efter ett par kilometer svängde Örjan av mot centrum. Han åkte in på sin innergård och lämnade bilen i garaget innan han tog hissen upp till sin lägenhet. Påsen låg i hans jackficka.

När han tagit en kopp kaffe och satt sig i soffan bestämde han sig för att titta i påsen. Det var som om han inte tordes innan. De små glaskulorna dansade ut i handflatan samtidigt som nyhetsuppläsaren på Rapport meddelade att en juvelerare blivit bestulen ett par timmar tidigare. Örjan skrattade och trodde knappt att det var sant. Här låg diamanter för åtskilliga miljoner i sin arbetslösa hand. Han knöt handen och log.
Den kvällen avslutade han med att kasta kula på heltäckningsmattan.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.