Hundarna vid prästgårn – del 3/4

När han några år senare dog började berättelserna ta form i folkmun.
Alla pratade om att de hade sett hundarna. De blev större för
varje berättelse. Deras tänder beskrevs som vargtänder och berättelserna
blev klassiska. Det var många barn som blivit rädda när deras
föräldrar berättat om de två stora, farliga bestarna som strök omkring
i skogen.

Jane hade aldrig blivit rädd. Hon älskade djur och framförallt vargar.
På hennes väggar hade det aldrig funnits posters med popidoler.
Bara djur. När hon pluggat till veterinär visste hon att hon valt rätt.
”Där är dom igen.” Tom bromsade och stirrade i backspegeln. ”Titta
Jane, ser du inte?”

”Men ser du i syner eller?” Hon vände sakta på sitt huvud och fick
till sin förvåning syn på två stora vargliknande varelser. ”Det är ju
hundarna, fattar du, hundarna?”
”Vi måste dra.”

”Nu är det du som får tagga ner. Jag vill att du stannar.” Jane drog i
handbromsen.

”Är du inte riktigt klok, det är ju två bestar. Släpp genast.” Han
försökte få loss Janes hand samtidigt som han undrade vad som hade
fallit henne in.

”Stanna bilen nu.” Hon nästan skrek och Tom tvärnitade.
Hundarna började gå mot bilen och stannade bara till några sekunder
när de såg dörren öppnas. Jane klev sakta ut och tittade med stora
ögon på dem.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.