Gamla minnen

Gamla minnen gör sig påminda när jag läser min nya teaterpjäs. För några år sen skrev jag pjäsen !Alla är vi änglar när vi dör”. En enaktare om 3 kvinnor som sitter i dödscell i USA. Man vet aldrig hur det man skriver tas emot på scenen. Man sitter hemma i sängen eller i soffan och redigerar och fixar. Sen ska manuset läsas av skådisarna som ska tycka och tänka, sen ska vi repa in det och sen kommer publiken. Och inte bara den utan även några recensenter.

Att skriva något och få det publicerat är som att skära upp sin torso och blotta sitt inre. Allt du tycker och tänker och har i skallen, får andra ta del av. Vissa kommer att älska det, vissa kommer att avsky det och andra kommer bara att rycka på axlarna och tänka; Jaha.

Vad som än händer och vad som än sker kan jag i alla fall konstatera att jag tycker det är så pass kul att skriva så jag kommer att fortsätta. Vare sig man rycker på axlarna åt det eller ej. En berättelse måste berättas, tankar måste komma på pränt, jag vill ha ut något. Då blir det en pjäs.

I ensamhetens korridor.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 svar på Gamla minnen

  1. Amanda skriver:

    Känner igen det! Det är verkligen så!

    låter som en väldigt spännande pjäs!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.