Flickan i skåpet

När solen sken glittrade den ljusgröna klänningen. Eller om det var en tröja. Jag såg inte riktigt eftersom hon satt ner. Benen var böjda under den knubbiga kroppen och hon slog ner blicken när jag öppnade dörren. Men jag hann se att ögonen var mörka. Blå, på gränsen till svarta. Små och runda. Ett par smala, bruna ögonbryn var placerade ovanför och kinderna var rosigt röda. Trots att hon suttit inlåst så länge.

Frågan var vad som hänt om jag inte hittat nyckeln och öppnat dörren. Hon kanske hade suttit där fortfarande. Längts in bland alla andra saker. Den instängda doften fick mig att rygga tillbaka när jag böjde mig fram.

Jag blev nyfiken på var hon kom ifrån. Vem som stängt in henne och vad hon hette. Om hon nu hade något namn förstås. Det var ju ganska otroligt. Vem skulle ta sig tid att ge henne ett namn när hennes enda uppgift var att se vacker ut och förgylla tillvaron? Vara något att vila ögonen på helt enkelt.

Det röda läppstiftet såg malplacerat ut. Det var som om hon inte hade åldern inne. Som något förbjudet hon lånat ur sin mammas väska. Smetat på läpparna med några kompisar när de skulle klä ut sig. I långa klänningar, för stora skor och roliga väskor. Undrar om hon hade haft några vänner. Troligtvis inte.

Blicken var kall och hon såg ensam ut där hon satt, alldeles livlös. Jag villa ta ut henne, liva upp stämningen med musik, dansa runt i rummet och få henne att skratta. Men jag förstod att det inte var någon mening.

Hennes huvud pryddes av en kalottliknande huvudbonad i samma glitterliknande nyans som klänningen. Den vänstra handen vilade på knät och hade den inte varit där är jag säker på att hon fallit ihop i en liten hög.

Bredvid henne stod en vit burk eller hink. Den var gul på framsidan och tittade man ner i den såg man att den var tom. Den skulle kunna fyllas med alla mina frågor. Vem var hon? Hur gammal var hon? Och varför hade hon blivit inlåst?

Det kunde knappast bero på att hon varit elak. Timidare varelse hade jag aldrig sett. På gränsen till obetydlig, genomskinlig och menlös. När hon äntligen fick chansen att komma ut ur skåpet var det som att hennes ögon fick liv. De färgades från svarta till blå och jag tyckte nästan att hon gav mig ett leende. Men jag visste att det var omöjligt.

Vingarna på ryggen var vita med något silveraktigt mönster på. Ringar och streck. Både på fram och baksidan. När jag vände på henne tappade jag plötsligt den lilla porslinsfiguren och ena vingen gick av. Jag böjde mig ner och plockade upp delarna. Snabbt bestämde jag mig för att limma fast vingen på den lilla ängeln.

Det tog en dag innan limmet torkade och nu har jag satt ner ett smalt ljus i hennes hink. Det tänder jag en stund varje kväll innan jag somnar. Men frågorna om vem hon är och vem som låst in henne i skåpet i bokhyllen får jag aldrig svar på. De är nedtryckta av ljuset.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.