Dansa min docka – del 2/5

Knirr, knarr, lät stegen när han klev upp. De smala stegpinnarna böjde sig oroväckande under hans fötter. Handen värkte och hade han otur var ett ben av. Även om det var det skulle han inte sjukskriva sig.


Nej, Gunnar skulle jobba ända in i döden. En vind från vinden fick honom att rysa och något trådaktigt smekte hans kind när han stack upp sitt huvud vid luckan.
”Förbannade spindelväv.” Han drog med handen på kinden och glömde att han skadat sig.
Smärtan gjorde att han höll på att falla ner.


Ilskan visste inga gränser när han till slut kom upp på vinden. När han såg all bråte som samlats genom åren, drog han handen genom det otvättade håret och suckade. Om han inte mindes fel borde filtarna ligga nära luckan. Fönstret på ena kortsidan var öppet en springa och hjälpte upp ljuset när han började riva bland kartonger och mattor.


Den trasiga salsmattan som legat i matsalen innan hans fru Irma avled, låg vid fönstret. Arvegods från hennes föräldrar. Han borde ha gjort sig av med mattan och innehållet för länge sedan. Det fick bli till våren. Ett förstamajbål, kanske. Hade den legat där i tjugo år, kunde den ligga ett par månader till. En hostattack gjorde att han fick sätta sig på pallen med tre ben som hans dotter tillverkat i slöjden. Den var grön och inget ben var lika långt som det andra. Han mindes dagen hon kom hem med den. Han hade skrattat åt hennes tappra försök att sitta på den.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.