Ingen rusning direkt….premiär i Norrköping
Av Irene Sankoff och David Hein
Jag och 49 andra…….
Här satt jag
Vilken öppning
En som tog hand om djuren
Ständig rörelse på scenen
Det är inte många musikaler jag skulle vilja se igen, men den här skulle jag kunna se igen. Den handlar om stället där alla plan landade som blev omdirigerade 9.11 Det var till flygplatsen i Gender på Newfoundland som 38 plan landade på.
Människor kan hjälpa varandra vid nödsituationer. Mat, kläder, lokaler och toapapper togs fram i rekordfart när stadens innevånare nästan fördubblades. Passagerare som berättar sina historier och innevånarna i staden berättar sina historier. Man får följa deras oro och deras längtan att få flyga hem.
Planen får inte lyfta, de står på rad och sen kommer en storm som försenar allt ytterligare. Det kan väl jämföras med Tsunamin då Thailändarna hjälpte alla. Och även Covid 19 som härjar över världen där länderna jobbar för att ta hand om sjuka och ta fram vaccin.
Det var liv och rörelse på scenen hela tiden och roliga regilösningar med rullande stolar. Snabba och enkla ombyten gjorde att skådisarna lätt kunde ha flera roller. Trovärdiga tolkningar av rollfigurer och en superb sånginsats av samtliga gjorde att musikalen höjde sig många snäpp.
Storyn är fin och det fanns en kvinna som letade djur på planen för att dom skulle få mat och en kvinna som ringde hem till NY för att få kontakt med sin son som var brandman. Djuren klarade sig men det gjorde inte sonen.
Bra arrangemang och en tät och synkad orkester som satt i bakkant på scenen under ledning av Jonas Siberg. Ingen paus men 1,40 med njutning av musik och glädje och hopp, trots att tornen och Pentagon krossades.
Har du möjlighet så se den här musikalen. För mig totalt okänd men helt suverän!
