Jag måste tänka positivt. Jag måste omge mig med positiva människor. Jag måste agera positivt. Annars funkar det inte. Visst har jag mina svackor, visst gråter jag ibland, känner mig ensam, övergiven och värdelös. Men det är bara att bryta ihop och gå vidare.
Att gå vidare är inte alltid så lätt, men om man omger sig med positiva människor och försöker undvika dom som ger negativ energi så kan det funka bra. Visst stöter man på surkartar ibland, men om man sätter ner foten direkt och förklarar vad det är som gäller så spar man lite energi. Man kan lätt anses som obekväm men vet du vad? Det skiter jag i.
Om alla sa ifrån från början, och inte 10 eller 20 år senare, skulle det vara mycket bättre. Ensam är inte alltid stark, men man får sträcka på sig ibland och spela lite stark om man ska stå ut med sig själv i längden. Gör man något oväntat bra, så blir man stark av det. Man kan överraska sig själv ibland.
När jag var liten var jag mobbad. Från Lekskolan, som det hette då, till nian. Det var fördjävligt och jag avskyr och hatar dom som gjorde mig illa. Det var väl ingen större stake i nån lärare så dom sa till eller brydde sig på den tiden…
Visst borde jag sagt till och det gjorde jag ibland, men det var ingen som brydde sig. Nu ser jag tillbaka på tiden med avsky. Men jag ser mig som vinnare och dom som förlorare. Jag mår bra idag och bryr mig inte ett dugg om hur dom mår.
Nu tar jag bara vara på det positiva och till den skaran hör inte dom…
Det brukar ju sägas att den bästa hämnden är att må bra, och det har du lyckats med. Bra också att du ser dig som en vinnare, det tycker jag också att du är. Du tränar och dansar och är kreativ på alla sätt, din kropp måste vara jätteglad som fick dig.
Tack Eva, det värmer!