5km igen

Det var lite tungt idag, men jag stretade på. Det känns som att jag är på gång med träningen men det går ju inte så fort eftersom föreställningarna fortfarande rullar. Att träna är ett sätt att leva, ett sätt att orka med vardagen och livet.

Jag har tränat i stort sett hela mitt liv. När jag var 4 år tyckte pappa att jag kulle börja på barngymnastik i Vingåkers Gymnastikförening och det gjord jag. Det var jättekul. Jag var ingen stor stjärna men det var kul att röra sig till musik.

Jag testade att skjuta luftgevär och spela volleyboll också. Men är man bara 160 cm över havet så får man vara glad om bollen kommer över nätet när man servar. När jag började gymnasiet så började jag dansa på Dud i Katrineholm. Det var kul och där blev jag fast.

Att röra sig till musik var något jag fastnade för och det håller jag fortfarande på med. Tack vare Coronan har dansgrupperna minimerats i antal men vi hopps alla att hösten ska bli en nystart.

Att sjunga i kör var något jag började med på högstadiet och sången och dansen förde mig in på teaterscenen och jag började som dansare i Katrineholms Nyårsrevy 1986. Där var jag med i två år och det var superkul.

1988 var jag på en audition i Norrköping och kom med som dansare i den nyskrivna musikalen av Bosse Wastesson. Här och nu. Det blev 40 föreställningar med bla Peter Jöback. Sen var jag med i Mannen från La Mancha, på Arbisteatern och sen har det rullat på.

Musiken och dansen har följt mig genom livet och den har stöttat mig genom både glädje och sorg. Och tur är väl det.

Dansuppvisning i Lännäs

Genomgång av sånger

Julkalender på torget

Radiointervju om mitt skrivande

En av många teaterpremiärer

Dans på Dud

 

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.