Vitt, vitt, vitt… – del 2

Leif hade tappat räkningen på gäspningarna. Som vanligt visade hastighetsmätaren för mycket. Dessutom hade han kört lite för länge och lite för långt. Vem fan brydde sig om fackets regler? Ville man hem var det bara att köra på. Inga frågor på det. Maten skulle stå på bordet i det välstädade huset och lakanen skulle vara strukna och rena. Tipptopp, skulle det vara. Tipptopp, var hand ledord.

När den målade sidlinjen började smattra under däcken ryckte han till och tog ett krafttag i ratten på långtradaren. Släpet krängde till och det tog flera hundra meter innan han fick kontroll på ekipaget. Skylten som lyste upp ett par hundra meter framför honom visade Stensta 12. Snart hemma. Då skulle allt vara tipptopp. Annars jävlar. Leif suckade djupt och rapade av vitlöksdressingen han förgyllt sin måltid med ett par timmar tidigare. Ellen avskydde vitlök. Bra. Hon skulle bara hålla käft.

”Vad i helvete? Är det ett rådjur eller?” Han kisade och drog vänsterhanden över ögat. Ett par snuskorn letade sig in i ögonvrån och såg till att synen blev grusig.

”Jävlar vad det svider.” Leif fortsatte att gnida sig i ögat och doften som samlats under armen den sista veckan letade sig upp i hans näsa.

Han hann inte bromsa när han fick syn på kvinnan vid mittstrecket. Kroppen med det vita skynket på trycktes in i grillen samtidigt som hans knogar vitnade runt ratten. I flera sekunder satt han stilla och knep igen ögonen. Som om allt skulle kunna spolas tillbaka. Det gjorde det inte.

Ena lampan hade gått sönder och när han såg blodet droppa ner från kroppen började hans kropp darra. Det var hans fru Ellen. Kärringfan såg ut att le där hon hängde med sin livlösa lekamen. Kanske lika bra det. Hon hade bara varit i vägen sista tiden. Mat fanns väl i frysen.

Leif började bända loss henne och när hon låg i hans armar började han gå mot diket. Han hann precis lägga ner henne innan han bländades av ett skarpt ljus. Den fulle polska långtradarchaffisen kom över på fel sida och krossade Leif mellan de båda långtradarna. Mannen slungades genom sin ruta in genom Leifs ruta och blev liggande i förarhytten. En stund senare började Ellen röra på sig. Hon reste sig och började gå hem på den vita linjen.

 

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.