Våning Zero – del 2/3

Hissdörren knirrade och när hon baxat in tvättkorgen och tryckt på
B-knappen lutade hon sig bakåt. Det var ett tag sen hisspegeln gjordes
ren. När hon tittade riktigt noga kunde hon se en finne som börjat
uppenbara sig på högra kinden. Var inte hon för gammal för finnar?
Dunk. Hissen stannade på våning tre. När den stått stilla ett par
sekunder utan att någon öppnat dörren tittade hon ut genom den
smala glasrutan. Inte en människa. Hon öppnade försiktigt dörren
men såg ingen på våningsplanet. Kanske dags att serva hissen?
Precis när hennes pekfinger var ett par centimeter från hissknappen
startade hissen av sig själv. Hon ryckte till av knycken och tittade
på knappen som om den levde. Kunde den tänka själv eller?

Med ens blev hon rak i ryggen och följde varje våningsplan med
blicken genom hissfönstret. Snart framme. Snart framme. Framme
nu. Framme och… den fortsatte. Men vänta nu. Hur kunde detta
vara möjligt? Det fanns väl ingen mer våning under bottenvåningen.
Det klickade till när ljuset i hissen slocknade och hon kände en lätt
rysning. Mörkrädd var hon inte. Att hämta ved eller gå till garaget i
stugan när det var kväll var inget hon behövde ficklampa till. Inte gå
ut med hunden heller. Gatljusets sken var tillräckligt. Men detta var
inte ok.

När hon tittade ut genom hissfönstret var det bara ett svagt ljus
som syntes. Som från en nödutgång-skylt ungefär. Hon pressade sin
kroppstyngd mot dörren och drog med sig tvättkorgen ut. Det gnisslade
mot cementgolvet när den gamla tvättkorgen lämnade hissen
Hon kisade med ögonen och försökte vänja sig vid mörkret. Långt
borta hördes ett svagt ljud av en maskin som brummade. Konstigt,
vad fanns det för maskiner på den här våningen? Och hur länge hade
våningen egentligen funnits? Hon borde ha sett om det funnits en
hissknapp till under de två månader hon bott här.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.