Trollen som dansar i dimman – del 2/2

När jag kom närmare såg jag att trollbarnen hade stora svarta rosetter i det toviga håret. Deras bruna tröjor såg ut att behöva tvättas. Musiken ökade i volym och jag kände att jag själv började röra mig rytmiskt. Trumrytmer fyllde ängen och jag snurrade och dansade med fladdrande armar.

Trollens skratt smittade av sig och jag började klappa händerna och sjunga. Men då stannade allting upp. Ett av de största trollen hade klivit upp på stenröset och stod nu och stirrade på mig. Skägget räckte ända ner till hans gigantiska fötter och luvan hängde på sniskan. Ena hängslet hade lossnat och knappen av trä hängde i ett par lösa trådar. Han såg hotfullt ut och jag började backa. Benen darrade och när jag försökte säga något, hade tungan klistrat fast sig i gommen.

De andra trollen hade vänt sig mot mig och eftersom solen gömt sig bakom molnen kom mörkret som en svart hinna över hela ängen. Trollen såg ut som siluetter och jag skämdes för att jag hade trängt mig på. Det var som om jag hade stört det stora sällskapet i deras privata glädjedans. Och nu var alla sura och arga på grund av mig. En människovarelse på fel plats vid fel tillfälle.

Sekunden senare började jag springa därifrån. Ängen tycktes ha blivit större och jag snubblade flera gånger och skrapade knäna. Trots smärtan och blodet som rann, sprang jag vidare. Inte förrän jag kom upp till staketet som omgärdade rastplatsen, vågade jag stanna.

Sakta vände jag mig om och tittade. Stenröset låg öde och solen hade tittat fram igen. Jag klev över staketet och pustade när jag gick fram till min cykel. Det kändes skönt att se den, som att känna sig hemma ungefär. Efter ett par klunkar energidryck var jag beredd att åka. Blodet färgade strumporna röda men jag var fokuserad på att ta mig hem.

Det var när jag satte händerna på styret som jag fick syn på den. Rosetten. Den var knuten runt cykelstyret och det satt fortfarande kvar några långa, sträva hårstrån från trollet. Hur hade den hamnat där? Jag såg mig omkring men det fanns ingen i närheten. Efter en stund cyklade jag därifrån med ett leende på läpparna. Bakom mig tittade två små troll fram bakom soptunnan. De vinkade och sprang skrattande in i skogen.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.