Synopsis, behöver man det?

Jag hittade några intressanta anteckningar om synopsis som jag delar med mig av.

För det första heter det tydligen SYNOPSIS och inte synops.

För det andra så finns det inga regler huggna i sten.

Det ska FUNKA.

Man använder ett synopsis för att KOMMUNICERA.
Med sig själv.
Med förlag.
Med agenter.

Det ska innehålla information.
Om huvudpersoner.
Om intrigen.
Om början, mitten, slutet.
Inte dialog (men jag lägger ibland in nån replikväxling ändå), inte gestaltning.

När man gör ett synopsis på sitt bokmanus finns det två huvudsakliga sätt.
Före och efter.

En del (jag) gör synopsis INNAN de skriver sin bok.
Detta är tänkt att vara till HJÄLP.

Mina synopsis på en cirka fyrahundrasidig bok brukar bli ungefär fem, sex A4 sidor.

Under tiden som jag sedan skriver boken så ändras synopsiset, särskilt från mitten och mot slutet, för det är ju delar av boken som är mest höljda i dunkel.

Jag gör även en utförligare kapitelindelning i programmet scrivener.

Detta att skriva synopsis/översikter är för mig ett ständigt work in progress.
Ett sätt att se vart jag färdas.
Ett sätt att inte tappa stringens. Att se till att jag skriver just den bok jag vill.

I synopsiset har jag med huvudpersonerna, beskriver dem kort, inte utseendet utan bakgrund, mål och motivation. Kanske vilka svagheter och drivkrafter de har med sig in i berättelsen.

David Hammar, arbetarklasskille med ruff bakgrund och svår skoltid. Bestämmer sig i tonåren för att plugga, hämnas på folk som varit elaka. Är idag rik och hänsynslös. Ska kapa Sveriges största bolag, Investum. Hatar ägarna. Har en kompanjon, Michel, invandrare, snäll men ser ut som gangster. Natalia De la Grip. Supersmart finanskvinna, dock socialt lite osäker. Dumpad av sin pojkvän, vill ha pappas beröm. Adlig, rik och bästa vän med Åsa, som har ett förflutet med Michel.

Sedan beskriver jag, med korta meningar, de nyckelscener jag vet att jag vill ha med. Och slutet. Vilka konflikter jag har med. Vilka miljöer jag tänkt mig (bra sätt att se till att man får VARIATION).

Det är inte supersvårt att skriva synopsis.
Men inte heller superlätt.

Om man inte gör det innan man skriver sitt manus så får man, med största sannolikhet, räkna med att få göra det efteråt, i alla fall om man får ett förlagskontrakt.
En del vill ha korta synopsis.
En del vill ha längre.
En del vill ha på engelska.

Man måste se det som ett arbetsverktyg.
Att man, genom sin författarkarriär vid något tillfälle kommer förväntas skriva ett eller flera synopsis.

Det är å ena sidan inte det roligaste att skriva.
Det är å andra sidan väldigt nyttigt.

Att tvingas komprimera ner sin berättelse till de viktigaste beståndsdelarna är en god övning.
Ett sätt att få syn på vad manuset egentligen handlar om.
Var det finns luckor, var man glömt en tråd.
Var man upprepar sig. Var det drar ut på oviktigheter, var man stressar förbi väsentligheter.

Att skriva ett synopsis i förväg är ett sätt att komma ur en massa saker, ur energilöshet, ur skrivkramp, ur återvändsgränder.

Ett synopsis är ett bra sätt att BERÄTTA vad ens bok handlar om.
För sig själv. För andra.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.