Det var så nära nu. Och tiden skulle imponera på alla som fattade hur jobbigt det var att springa ett maraton i gassande solsken. Vilken känsla det skulle bli att stå överst på prispallen för första gången i år. Hon kunde nästan förnimma fotoblixtarna och blombuketterna som prunkade framför sig. Inslagna i cellofanpapper med stora rosetter. Egentligen skulle hon ha övat in ett segervrål och ett snyggt armlyft framför spegelväggen hemma i hallen. Hon log vid tanken.
Målfållan närmade sig och det hade tunnat ur med konkurrerande armbågar. Publikjublet blev allt högre och flaggorna dansade runt i luften som eldsflammor på ett förstamajbål. Stegen blev segare och lite längre. Bambambambam. Jämna fina steg. Andningen var perfekt även fast den var tung. Det plötsliga surret ovanför huvudet gjorde henne irriterad och när hon viftade till med armen sköt vänsterbenet fram som en pistolkula. Det blev som en halvspagat när högerknät skrapade i asfalten. Inte speciellt graciöst.
När ryggen och axlarna blev punkterade av getingsticken föll resten av kroppen sakta ner mot asfalten. Precis som en badboll som landat på en vass spik på bryggan. Allergichocken slog ut hennes immunförsvar på några sekunder och det sista som hördes var en lång suck när hennes ögon spanade in konkurrentens segervrål med armarna i luften under skylten som förkunnade ”MÅL”.
<3 <3
Tack Laila!