På den översta hyllan i garderoben var det dammigt. Halsdukarna
och vantarna låg travade snyggt och prydligt på ena sidan. I mitten
låg ett par stickade tröjor. Och på den andra sidan stod den. Lådan.
Signe nådde den knappt fast hon tagit fram stegen och klivit högst
upp. Hon fick stå på tårna.
”Ops.” Hon vinglade till men fick tag i hyllkanten i sista sekunden.
Nu stod hon stadigt igen. Hon pustade ut och sträckte på sig för att nå
lådan. Hon blåste av dammet och fick nästan en hostattack på kuppen.
När hon klivit ner på golvet gick hon till soffan och satte sig. Lådan
ställde hon på soffbordet. Det var precis som om alla minnena kom
tillbaka i samma sekund som hon lyfte på locket. Vilket liv hon levt.
Vilka resor det blivit och vilka män som passerat. Alla famnar hon
hamnat i och alla starka armar som lyft hennes späda, seniga kropp.
Men det var länge sedan nu. Nu fanns bara minnena kvar och alla
gamla svartvita fotografier som ofta togs fram till beskådande.
I lådan framför henne låg delar av hennes gamla liv. Det liv som
hon hade fått slita sig till. Träning, träning och åter träning. Vid
stången, framför spegeln.
Lyft högre. Sträck på dig. Var är hållningen? In med magen. Vackra
armar. Plié.
Tänk alla hårda träningspass som tragglats igenom, trots träningsvärk,
ont i fötterna och trötthet. Åtskilliga skor hade avverkats under
karriären som ballerina, men det här var det sista paret. Det absolut
sista paret rosa balettskor. Nötta och trasiga med sidenband som
börjat fransa sig i ändarna. Förstärkta i tåpartiet. Hon hade inte haft
hjärta att slänga dem och nu låg de här i den gamla dammiga lådan.
Signe tog försiktigt upp dem och i samma sekund reste hon sig upp
från soffan och snurrade ut på parkettgolvet. Hållningen hade hon
kvar, balansen fanns där och hennes graciösa rörelser satt i ryggraden.
När hon tryckte balettskorna mot sitt bröst kände hon doften av
skinn, svett och kunde förnimma strålkastarnas sken som värmde
från rårna i taket. Hon blev ballerina igen. Tonerna spred sig i rummet
som löven i en höststorm och kjoltyget runt hennes ben flög i
takt till rörelserna. Håret var uppsatt i den stiliga, obligatoriska knuten
som gjorde hennes anletsdrag ännu vackrare. Hårfästet hade med
årens lopp blivit högt på grund av slitage från perukerna men var
fortfarande glansigt och välskött.
Nu hade hon huvudrollen igen. Som stjärna, den hyllade, den älskade.
Allt blev som det hade varit, på grund av ett par gamla balettskor,
i en låda, på en dammig hylla i en garderob. Så nära var minnena.
De hade alltid funnits där, så nära, så nära. Solen sken in genom
de höga fönstren och blev till vackra skuggor i samspel med hennes
kropp. Piruetten blev till tre varv och hon stannade med en balans
som en artonåring skulle vara avundsjuk på. Man skulle utan tvekan
kunna säga att takterna satt i. Nu närmade sig slutet och applådtacket
var i antågande. En sista piruett bara för att den förra gick så bra,
sedan stannade hon upp och log för sig själv. Hur många gånger hade
hon tackat dem?
Publiken som avgudat hennes dans och kom föreställning efter
föreställning och blommorna som alltid stod logen efter föreställningen.
Hemliga beundrare, premiärfester, resor världen runt. Hyllningar
och strålande recensioner. Hotell och sena nätter.
Plötsligt blev saknaden så stark att det gjorde ont i bröstet. Ögonen
fylldes av tårar och armarna sjönk ner längs med kroppen. Det var
som om luften gick ur henne. Sidenbanden på skorna räckte ända ner
i golvet och hon snubblade nästan på dem när hon gick mot soffan.
Skorna lade hon i lådan och satte sig ner för att beskåda dem en
kort stund innan hon lade locket på. Nu var drömmen borta, illusionen
försvann. Men minnena fanns kvar. De skulle alltid
