Hundarna vid prästgår´n – del 2

”De finns inte.”

När Jane var liten hade hennes mamma berättat om hundarna som

smet från sin ägare och sedan dess levt i skogen. Ägaren var prästen

och det var när han släppte dem i trädgården en dag som de fått syn

på en hare och stuckit. Han hade letat i flera dagar utan att hitta dem.

En natt hade han till och med sovit ute på verandan och nästan förfrusit

sig i hopp om att hundarna skulle komma tillbaka. Prästen hade

sörjt sina kära hundar till den grad att han blivit tokig. De hade varit

hans enda sällskap eftersom hans fru dog strax efter deras bröllop. De

hann inte få några barn och någon ny fru blev det inte.

När grannens hund fått två valpar som han hade varit där och

hälsat på. När han druckit en kopp kaffe och ätit sockerkaka hade

han två små valpar med sig hem. Hundarna hade varit hans trogna

kamrater dygnet runt. Det var bara på självaste högmässan han lät

dem vara ensamma hemma. Hundarna var snälla och skällde aldrig.

Möjligtvis på någon katt som strök förbi. Men den ödesdigra dagen

när haren glatt skuttade i skogsbrynet kunde de inte motstå att jaga

honom. Deras svansar hade varit det sista han sett av dem.

När han några år senare dog började berättelserna ta form i folkmun.

Alla pratade om att de hade sett hundarna. De blev större för

varje berättelse. Deras tänder beskrevs som vargtänder och berättelserna

blev klassiska. Det var många barn som blivit rädda när deras

föräldrar berättat om de två stora, farliga bestarna som strök omkring

i skogen.

Jane hade aldrig blivit rädd. Hon älskade djur och framförallt vargar.

På hennes väggar hade det aldrig funnits posters med popidoler.

Bara djur. När hon pluggat till veterinär visste hon att hon valt rätt.

”Där är dom igen.” Tom bromsade och stirrade i backspegeln. ”Titta

Jane, ser du inte?”

”Men ser du i syner eller?” Hon vände sakta på sitt huvud och fick

till sin förvåning syn på två stora vargliknande varelser. ”Det är ju

hundarna, fattar du, hundarna?”

 

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.