Fem minuter med Chagall – del 1/3

Det syntes inte att Steffe var död. Hans ögon var fortfarande öppna
och håret var lika rufsigt som vanligt. Enligt polarna skulle han kunna
platsa i ett pojkband på grund av frisyren. Men bara på grund av frisyren.
Ingenting annat. Tondöv hade han alltid varit.

Nu låg han i framstupa sidoläge. Precis så man ska ligga efter en
olycka. En vanlig olycka alltså. Ingen dödsolycka. Tavlan hade gått
sönder och låg framför honom. En lång reva i duken skulle göra den
värdelös. Vem vill ha en trasig Marc Chagall på väggen?

Det var för några veckor sedan han råkat få syn på den. Tavlan på
väggen. Först trodde han att han sett fel och tänkte inte mer på det.
Men när han två dagar senare såg tavlan igen förstod han att det var
sant. Tavlan hade väckt minnen till liv. Både bra och dåliga. Mest dåliga.
En gång hade den hängt på väggen i familjens vardagsrum. Den
hade varit älskad, åtråvärd och beundrad. Lite som idoldyrkan när
man tänkte efter. Alla hade varit avundsjuka på Steffes pappa. Det var
inte alla som hade en äkta Marc Chagall hängandes på väggen. Fint
arvegods.

Sedan kom konkursen. Pengarna sinade och skammen och skulden
lade sig som ett vått tungt täcke över familjen. Steffe kunde knappt
andas. Knuten i magen blev större och hårdare för varje dag som gick.
Sedan fick hans pappas sälja tavlan. Ett skambud på en auktion och
de blev nästan skuldfria. Bara nästan.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.