Att vakna i ett okänt rum – del 2

Inga röster hördes utanför och jag gläntade försiktigt på dörren. Det var en konstig tystnad. Precis som om jag hade haft bomull i öronen. Ljuset i taket var dovt och några av lysrören blinkade. Jag fortsatte mot den delen av korridoren som såg ljusast ut. Det liknade en sjukhuskorridor men ändå inte. Väggarna var klarblå och det var en gummiliknande matta som täckte golvet. När jag nästan var framme vid korridorens slut började golvet skaka. Ljuset blev dovare och det var röster som blev starkare och starkare.

Jag vände mig om och såg dörrarna öppnas och en massa människoliknande varelser vällde ut i korridoren. En grön bricka hängde runt deras halsar och guppade i takt med deras snabba steg. De kom rakt emot mig. En kvinna med stor näsa och utstående ögon knuffade mig åt sidan när jag öppnade dörren. Fukt fortplantade sig längs med ryggraden. Vart var alla på väg? När ett hundratal varelser trängt in genom dörren var det någon som knuffade till mig och jag följde automatiskt med in genom dörren.

Salen vi kom in i hade högt tak och blanka väggar där lysdioder och lampor blinkade ikapp. Metalljud omgav oss och jag trampade på en grön bricka som låg på golvet. Jag tittade mig omkring och tog snabbt upp brickan. Längst fram fanns en landgång dit alla strömmade och min kropp matades fram utan att jag hann tänka. Vid sidan av landgången var det alldeles svart verkade inte finnas någon botten. Mina fingrar omslöt räckena på landgången samtidigt som alla knuffades fram automatiskt. Vi kom in i en farkost och när dörren av glas stängts såg jag en man springa mot landgången med viftande armar. Han blev brutalt nerslagen av fyra personer i svarta dräkter med batonger i händerna. När jag tittade noggrannare kände jag igen mannen från sängen imorse. Han fick syn på mig och försökte skrika någon men blev nedtystad av vakterna.

”Du har ingen bricka.”

”Stanna din snyltare.”

”Hon där…”

”Tyst på dig.”

”Jag känner igen henne. Vad gör hon där? Hjälp mig.”

Min blick vilade på honom och jag kröp längre in i farkosten. Det surrade och brummade och jag kände hur vi lyfte. Runt omkring mig fanns bländvita leenden och klingande skratt. Varelserna stod tätt ihop och hade bara en liten repsnutt att hålla sig i som hängde ner från taket. Det spred sig en olustig känsla i min kropp och det blev inte bättre när jag hörde rösten i högtalaren;

Om elva dagar landar vi på Saturnus.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 svar på Att vakna i ett okänt rum – del 2

  1. Ethel skriver:

    Oj vilken skräck. Science fiction. Hoppas att det går att leva på Saturnus.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.