Att vakna i ett okänt rum

Den kalla vinden gjorde sig påmind eftersom balkongdörren stod på

vid gavel. Jag vaknade och tog mig runt nacken. Nackspärr. Trots min

stelhet var jag tvungen att titta åt vänster. Hela överkroppen drogs

med i min häftiga rörelse och jag ryggade tillbaka när jag såg honom.

Det var ingen vacker syn. Munnen var vidöppen och det luktade

gammal soptunna. De tänder som fortfarande fanns på plats satt inte

ihop som själsfränder precis. Jag försökte ta mig upp från sängen med

minsta möjliga rörelse men efter bara ett par sekunder vaknade han

och log ett snett leende.

”Äntligen vaknar du. Har du sovit illa?”

”Ehh, illa? Ja, det har jag.” Nu stod jag upp och slet tag i den lila

morgonrocken som låg på gungstolens armstöd. ”Jag har sovit förbannat

illa. Och jag undrar vem du är och vad du gör här?”

”Har du sovit så illa att du glömt att jag är din sambo, älskling?”

Varelsen satte sig upp och hans svettiga flint bjöd inte på mer än tre

hårstrån.

”Sambo? Vad menar du med det? Jag har ingen sambo.” En illavarslande

känsla kröp på mig och när jag gick fram till fönstret var

jag tvungen att sätta mig på stolen som stod vid det vita köksbordet.

Jag kände inte igen mig. Skogen utanför hade jag inget minne av och

tystnaden slöt sig som en sopsäck runt mitt huvud.

Allt var som en ond mardröm och medan jag nöp mig i armen för

att vakna reste sig varelsen upp från sängen och började gå mot mig.

Jag scannade av rummet efter min mobil men den tycktes inte finnas

någonstans. Ingen fast telefon heller, annars hade jag kunnat ringa

mig själv. Men vad var det för nummer jag hade nu igen?

Som i ett töcken gick jag runt och försökte undvika hans närhet.

Väggarna var kritvita och det luktade unket. Hungern gnagde men

det var inte direkt läge att ringa room service. Befann jag mig på ett

hotellrum förresten?

”Vem är du och vad gör du här?” Jag kände att jag var tvungen att

få kontroll på situationen för att inte bli galen. Varelsen stod nu vid

fönstret, gäspade och sträckte på sig.

10 11

”Och vad gör jag här?”

”Vi åt och drack gott igår kväll. Minns du ingenting? Du ser helt

slut ut Anna.”

Jahaja, det var så jag hette; Anna. Skönt att något klarnade. Men det

var också det enda. När jag gick mot sängen snavade jag nästan på

mattkanten. Jag såg suddigt och blev sittande på sängkanten en stund.

På nattduksbordet låg det ett par glasögon. Jag satte på mig dom.

Nu blev allt mycket klarare. Jag fick någon konstig flash back att jag

hade sett mannen tidigare. Kom bara inte på var och när. Jag drog

ihop skärpet och tittade på den lila morgonrocken. En fasansfull färg.

Hur kunde någon köpa ett sådant här plagg?

”Hur mår du egentligen Anna?”

Varelsen kom och satte sig bredvid mig på sängen och jag kände

mig äcklad av hans närvaro. Det kröp i hela kroppen och när han lade

sin arm om mina axlar drog jag mig undan.

”Låt bli mig, jag känner inte dig.” Jag såg mig omkring i rummet

och letade febrilt efter något som jag skulle känna igen. Det fanns ingenting.

De två tavlor som satt på väggen var fulla av konstiga streck

och färger. Avskyvärt. Lila faktiskt. Gardinerna var ersatta av bruna

tjocka persienner och det fanns inga blommor i fönstren.

Varelsen hade nu satt sig på den rangliga köksstolen och drack ett

glas vatten som stått på bordet. Jag kände att min nackspärr blev värre.

När jag stängde balkongdörren kom en kvinna i vita kläder stormade

in i rummet. Jag ryggade tillbaka när jag såg hennes munskydd

och den stora sprutan i handen. När två manliga läkare tryckt ner

varelsen på golvet och gett honom en injektion kom en tredje läkare

in med en säng på hjul som de lade honom på.

”Tänk att han jämt ska smita in till patienterna. Det är för bedrövligt.”

Den kvinnliga sköterskan tittade på mannen när båren rullades

ut.

”Och du då Helena? Har du sovit gott? Eller har han stört dig?”

Helena? Vad menade hon med det? Jag hette inte Helena. Jag hette

ju Anna.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.