Inplastad – del 2/2

Jag hatar det. Känner mig förnedrad. Jag vill tvätta av mig och bli torr. Försvinna in i något mjukt som luktar nytvättat. Krypa ihop som ett spädbarn och sluta mina ögon. Själv bestämma över när ljuset ska försvinna.


Jag har inget val, ingenting att säga till om. Frågan är om någon vet hur jag lever? Tänker de någonsin på mig? Kan de tänka sig in i min situation? Hur jag lider? Jag vet att det finns de som har det värre än jag, så varför klaga. Borde vara tacksam. Men jag kan inte. Vet att jag är värd något bättre.


Han köpte mig billigt. Tittade knappt, slet bara tag i mig. Som om jag vore en förbrukningsvara. Något man använder en kort stund, vid behov, och sedan kastar bort. I en skitig sophink. Jag vet att livet blev likadant för mina medsystrar. Ett begränsat liv i plast. I en tandborstmugg. Blöt och full av gammal tandkräm.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.