Det kändes som om det låg en citron i magen och skvalpade omkring och att syran skulle fräta upp henne inifrån. Hon fick svälja flera gånger för att inte lunchen skulle visa sig igen. Jul, jul, strålande jul. Nu var det dags igen. Fanns det ingen som kunde slita bort decembermånaden från almanackan? Eller markera den och bara trycka på delete?
Shoppingpåsarna dignade av julklappar varje år, sms-lånen gödde kreditinstituten medan räntan klättrade upp på Mount Everest topp och handlarna gnuggade sina snikna händer. Stressen att hitta det rätta som ingen behövde, till rätt pris som alltid var för dyrt och till rätt person som redan hade allt, hade hon egentligen tröttnat på för länge sedan. Men som en död fisk följde hon den förbannade strömmen, nerför.
Utanför gallerian trängdes en varmkorv-gubbe med tomtar som trött ledde runt ponnys med tomteluvor och röda täcken på. Efter sig drog de minivagnar med skrikande, osnutna barn på. Bjällrorna på kälkarna plingade fram en entonig sång som var mer irriterande än stämningsfullt.
Snön pudrade marken och allt de gråa smutsiga byttes ut mot ett inbjudande duntäcke. Plötsligt kändes det lättare att andas när hon kom ut på parkeringen med matkassen i handen. Kappan var varm och hon var glad att hon hade hittat en lång modell som gav lite värme åt benen. När matkassen landat i bagaget stod hon stilla ett par sekunder och blundade. Snöflingorna som sakta dansade ner i hennes ansikte löstes upp av hennes varma hud och blev till vatten som strilade ner längs hennes smala hals. Det långa blonda håret blev vitt och hon skakade lätt på huvudet.
”Linn, är det du?” En man stod en bit bort på den nästan tomma parkeringen och hade fått syn på henne i gatljusets sken. ”Linn Svensson?”
”Tomas?” Hon kände igen hans röst direkt, redan innan hon öppnat ögonen. Den ljusa tenorstämman som hon hade sjungit med i skolkören och gjort konserter med i musikskolans regi för många år sedan. Det var några av de lyckligaste minnena hon hade från sin skoltid. Då pianot visat vägen och stämmorna ljudit välklingande likt fågelkvitter en sommarmorgon. Glatt, ljust och äkta. Duetterna som de gjort hade hon nynnat på flera år efteråt. Och nu stod han här, mitt framför henne med sina mörka lockar och sitt breda leende. Värmen steg i hennes kropp och hon kände en sprallighet i kroppen.
”Dig har jag inte sett sedan…”
”… sedan sista konserten i kyrkan 2010. När kören lade ner lade jag också ner.” De gick mot varandra med utsträckta armar och kramen som följde var lång och intensiv. Linn kände igen hans rakvatten, samma som då, hans lediga kroppsspråk, samma som då. Medan de stod där kände hon hans näsa mot håret och kände hur hans lungor vidgades.
”Nu har jag precis tagit över kören från november och det är många av de gamla sångarna som kommit tillbaka. När jag inte hittade ditt nummer gav jag upp och nu står du plötsligt här.” Tomas skrattade sitt klingande skratt.
Hon backade och tittade in i hans bruna ögon. Blickarna var som värmestötar när hon kände att han förtjust synade henne. Deras händer var fortfarande sammanflätade och hon kände att kinderna blev röda i den kalla blåsten.
”Har du tid att ta en kopp kaffe?” Tomas lade huvudet på sned och log.
Visst hade hon det. En stund senare satt hon vid ett fönsterbord på kaféet i gallerian och såg Tomas beställa kaffe. När han placerade ett par sockerbitar i kaffet förundrades hon över att han kom ihåg hennes sockerberoende och log för sig själv. Den snöblöta kappan hängde hon över stolsryggen och den började droppa på en gång. Hon gnuggade händerna likt en handlare i julruschen och kände hur värmen kom tillbaka.
När de satt tillsammans och doppade kanelbullarna i det rykande kaffet var det som om tiden hade stått stilla. På nästan sju år hade mycket hänt i deras liv, men inte så pass mycket att de glömt varandra. Någon kärlek hade det aldrig varit tal om, åtminstone inte officiellt eller öppet för varandra. Att de sedan hade drömt om varandra i smyg var en annan sak. Men på den tiden hade båda två varit i förhållanden och den enda tid de kunde spendera med varandra var på körträningarna.
Tomas hade stora visioner för kören. Linn såg att hans ögon lyste när han berättade. De skulle hinna med en mindre adventskonsert trots att de bara träffats några gånger. Många av sångerna satt i ryggmärgen på körmedlemmarna och när han frågade henne om hon ville vara med svarade hon utan att tveka.
”Ja, det skulle vara jättekul. Jag har nog saknat sången mer än jag trodde.” Hon tog en tugga av den kaffeindränkta kanelbullen och lutade sig tillbaka. Glad över att slippa saffransbullar med klibbiga russin. Det var spännande att höra Tomas berätta om den nya pianisten som var ganska ung och precis nyutexaminerad från musikhögskolan. En kille med ambitioner och många bra förslag på repertoar. Våren skulle bestå av en Taube-afton, en konsert i påskhelgen och sen avslutas med en sommarkonsert tillsammans med några kompisar till pianisten.
De mumsade vidare på kanelbullarna och skrattade ikapp när bitar föll ner i kopparna. Julsångerna dundrade ut ur högtalarna och människorna trängdes med sina shoppingpåsar och barnvagnar samtidigt som de uppdaterade sig på mobilen. Det kändes nästan som om de satt i en egen värld och såg folkmassan på en TV-skärm som inte gick att stänga av.
När Tomas fyllt på deras kaffekoppar och levererat mer socker tittade han lite pillemariskt innan han rörde i sin kopp.
”Sen har jag ett annat projekt på gång men jag vet inte om jag hinner.”
”Vad då för något?” Hon släppte ner de vita sockerbitarna i kaffet. De landade med en plums och hon lutade sig fram.
”Jag vet inte om det funkar men Lasse, pianisten, hade tänkt spela för hemlösa på julafton. Han ville att jag skulle vara med och sjunga om jag kunde men jag vet inte om jag orkar sjunga själv. Har liksom inte hunnit träna upp rösten så mycket än. Du skulle inte kunna tänka dig att…?”
”På julafton menar du?” Tankarna snurrade. Julafton, middag hos brorsan och hans uppblåsta fru som bara pratade inredningstrender och matlagning. Sex sorters sill, tre sorters köttbullar, med lök, utan lök, eller vad tusan det nu var. Korvar på längden och tvären och nygräddat julbröd. Julgröt med mandel var det värsta hon visste men hon plågade sig igenom en liten klick för husfridens skull. Mättnadskänslan spred sig bara vid tanken. Tänk att slippa de bortskämda ungarna som slog rekord varje gång decibelmätaren kom fram. De krävde större och dyrare paket för varje år.
”Det blir nog bara ett par timmar.” Han rörde frenetiskt i kaffet.
När de förväntansfulla ögonen tittade på henne kunde hon inte förmå sig att tacka nej. Redan efter en kvart hade de satt ihop repertoaren och kollat tonarter. Allt skrevs noga ner på en röd servett med kaféets logga i ena hörnet. Nu tändas tusen juleljus, Still Natt, När juldagsmorgon glimmar plus ytterligare några gamla klassiker som de skulle testa stämmor på. Efter ytterligare en kopp kaffe med socker hade de kollar repetitionstider med Lasse och redan nästkommande kväll skulle de träffas ett par timmar i församlingshemmet.
När Linn efter ett par timmar lämnade kaféet och gick ut på parkeringen låg det ett tjockt lager snö på marken. Det knarrade under stövlarna när hon gick mot bilen och hon kom på sig själv att nynna glatt när hon satte sig i bilen. Tomas skulle handla och innan de skiljdes åt hade de bytt telefonnummer. Nu skulle hon inte längre vara onåbar. Bilresan hem gick fort och när hon kom hem packade hon snabbt in varorna i kylen. Påsen med kanelbullar som hon köpt lade hon på köksbänken. Hon skulle ta en till lite senare.
Kvällen tillbringade Linn på vinden bland de ouppackade flyttkartongerna. När hon separerat från Jens hade flera lådor hamnat där för att packas upp vid senare tillfälle. Det tillfället hade äntligen kommit. Notpärmarna var tunga och när hon blåste dammet av dem tappade hon en i golvet. Fördelningsbladen lossnade och allt hamnade i en salig röra. Som tur var hittade hon en tom påse som hon plockade ner noterna och pärmen i. Då var kvällssysselsättningen klar.
Med tre tunga notpärmar på ena armen och en påse i handen gick hon försiktigt nerför vindstrappan. Snart var hela köksbordet fullt av noter av diverse slag. Hon funderade en stund. Staffansvisan och Det strålar en stjärna måste vara med. De fick ligga i en hög för sig. Hon fortsatte att sortera och välja sånger och när hon drog tomtegardinen åt sidan såg hon att det var helt mörkt ute. Hon släckte adventsljusstaken och tände doftljusen hon köpt häromdagen. Njutningen var total när näsborrarna vidgades av den friska vaniljdoften som spred sig i köket.
Men ens blev hon lite osäker på vad hon gett sig in på. Rösten var otränad och magstödet hade bara fått lite enklare träning under löprundorna. Tänk om hon tappade rösten? På självaste julafton. Dessutom skulle hennes bror bli rasande över att hon bröt traditionen. Och hans fru skulle säkert avsky henne för all framtid och barnen skulle skicka hat-sms eftersom julklappshögen skulle bli mindre. Men hon kunde knappast hindra dem. Sekunden efter beslöt hon sig för att ringa sin bror och meddela att hon tänkte sjunga för hemlösa istället för att äta deras dignande julbord.
När hon efter ett par minuter lade på luren kände hon sig lättad. Brodern hade inte alls blivit arg utan hade bara sagt att de kanske skulle kunna ses en annan dag under helgen. Efter ett osammanhängande svar lade hon på och blev sittande en stund innan hon insåg att det fanns mer att göra innan det var läggdags.
När hon senare botaniserade i sin garderob hittade hon den långa röda klänningen med trekvartsärm. Den skulle bli perfekt, snygg men ändå lagom. Var det kallt skulle den svarta koftan komma till användning. Skor då? De svarta stövletterna fick duga. Smal klack och lagom höga. När kvällen kom gick hon nöjt och lade sig. Vilken underbar dag det hade varit, full av kanelbullar och överraskningar!
Sedan kom julaftonen. Dagarna innan hade varit fyllda av sångträningar och det hade flutit otroligt bra. En sång hade de bytt ut och två hade kommit till. Nu var de på plats och laddade till tusen. Notställen var uppställda och den gamla svarta pärmen var på plats. Utanför den stora salen i församlingshemmet brann marschallerna. När hon tittade över salen såg det ut som en gigantisk polkagrisfabrik. Det var vackert dukat med vita dukar och röda servetter. På bordet fanns grankvistar, en del var sprayade med guldfärg och andra hade en smal röd rosett knuten om sig. Det fanns även julstjärnor på bordet och i bakgrunden hörde man julmusik. De hemlösa hade redan börjat fylla på kön till bordet där maten var uppdukad. Sill, korv, köttbullar och Janssons frestelse samsades med omelett, bröd, smör och julmust. Glada skratt och tillrop blandades med knastrande från mikrofonen som en man höll på att ställa in. Tomas, Lasse och Linn hade tagit varsin kopp kaffe och fyllt på vatten i plastmuggar som de placerat på en pall vid pianot.
”Välkomna allesammans. Nu ska vi njuta av en god julmiddag allesammans och i år har vi den stora äran att få lyssna på levande musik. Välkomna fram.” Mannen med mikrofonen log glatt och var stolt över att han kunnat anordna den trevliga middagen ännu ett år. Nöden var stor i detta rika samhälle och många hade skänkt mat och diverse saker som ljus, blommor, papperstallrikar och fikabröd. Även varma kläder hade kommit in i form av jackor, tröjor, kängor och stickade raggsockor.
Det knarrade lite när Tomas tog plats på den upphöjda scenen och presenterade sig själv, Linn och Lasse. De tittade lite nervöst på varandra, sen lade Lasse det första ackordet och allt var igång. Sångerna betades av en efter en och applåderna haglade. Linn blev nästan rörd och nervositeten hon kände under första sången var som bortblåst. De fick spontant ta ett extranummer.
”Detta får vi göra om nästa år.” Glädjen lyste i Tomas ögon och han kramade både Lasse och Linn. ”Kom nu så tar vi lite köttbullar.”
Linn var helt slut och var tvungen att gå in på toaletten för att skölja av sig lite. Hon tittade på sig själv i spegeln om hängde över tvättstället och sträckte på sig lite extra. Lyckan över att hon tackat ja var enorm och det bubblade i hela kroppen. Hon var glad över att ha träffat Tomas igen och glad över att ha kunnat bjuda andra människor på lite julglädje. Servetten hamnade i papperskorgen och håret fick sig en extra liten puff. När hon kom ut därifrån var det fullt av människor utanför dörren. Kartonger och påsar trängdes med frusna näsor och glada skratt. Alla hade något att skänka, både kläder och fika bröd i massor. Långt bort såg hon Tomas som vinkade till henne. När hon banat sig fram till honom såg hon att han fixat en jultallrik till henne.
”Tack för att du ställde upp med så kort varsel.” Tomas höll fram en plastmugg med julmust åt henne. ”Det här var fantastiskt uppskattat.”
”Tack själv, jag tror detta är den bästa julafton jag har haft på flera år. Det är så skönt att slippa all hets och alla onödiga klappar och prålighet.”
”Känner du honom?” Tomas knyckte med huvudet åt ytterdörren.
”Vem då?” Hon tittade och fick till sin stora förvåning syn på sin egen bror Göran, med fru Veronica stå och vinka mot deras håll. Han höll i en stor kartong och när hon gick fram mot honom såg hon att den var fylld med kläder. Veronica hade med sig en stor påse nybakade kanelbullar. Hon höll hårt i sin makes arm och båda såg lite bortkomna ut mellan alla tandlösa, ofriserade uteliggare som ramade in deras välpolerade uppenbarelse.
”Vad gör ni här?” Hon blev stående med sin tallrik och muggen med julmust och bara stirrade.
”Vi tänkte att vi skulle bryta trenden vid jul. Det var dags att hitta på något nytt.” Göran såg nöjd ut och hos Veronica kunde man börja ana ett litet leende, hon hade trots allt överlevt hela sju minuter i denna sal.
”Hej, Tomas heter jag och det här är Lasse, vår suveräna pianist. Kom och ta en mugg julmust.”
De hälsade och tackade. Snart stod de allesammans och åt köttbullar och drack must.
Den eftermiddagen och kvällen blev mycket lyckad. Flera gånger fick Linn höra hur trevligt det var att hon kom och sjöng med sina vänner. När det sen blev dags för kaffe och kanelbullar bjöd hon och Tomas på ett extranummer och fick med sig större delen av gästerna i Vi komma, vi komma från pepparkakeland. Applåderna blev många och långa med stående ovationer.
Vid 21-tiden började alla droppa av och Linn och killarna fick ta emot varsin julstjärna som tack. Det snöade stora flingor när de kom ut och när de packat in Lasses piano i bilen och vinkat hejdå, tog de en promenad hem till Tomas. Tystnaden omslöt deras steg och när Tomas tog Linns hand tvekade hon inte. Kyssen som följde fick bådas andhämtning att öka. När de stängde dörren hos Tomas visste de båda att det inte var notläsning på gång.
Flingorna dansade ner på marken, de hemlösa drog sina kartonger över huvudet och kurade ihop sig nära varandra för att hålla värmen. Linn och Tomas kurade ihop sig under täcket, nära varandra för att hålla värmen. Och flingorna fortsatte att dansa.