Dansa min docka – del 1

Han skrek till när vindstrappan for ner rakt över honom. En brännande smärta föddes i högerhanden och världen stannade för en stund.

”Fan också.”

Stegen från vindsluckan hade vecklat ut sig och landat på mattan. Med van hand rättade han till den och gjorde sig beredd att kliva upp. Lampan på vinden blinkade och han blev påmind om att ringa elektrikern. Något han ville vänta med så länge som möjligt i och med att fakturan alltid var en nära-döden-upplevelse.

Gunnar tittade upp mot det mörka hålet i taket och ryckte till då han tyckte han såg ett ansikte. Han blundade hårt och tog ett grepp om stegen. Det måste vara tröttheten som spelade honom ett spratt. Jobbet tog på både magen och psyket. Sista tiden hade hans vresiga humör blivit, om möjligt, ännu värre. Grannens katt hade fått smaka på vattenslangen ett flertal gånger och hade i en alltför hög decibel upplyst tjejen i kassan om hur långsamt hon jobbade när han hade bråttom att komma hem.

Nu var han tvungen att gå upp på vinden för att hämta påsen med filtar. Hösten gjorde sig påmind genom ihållande vindar och eftersom han inte eldade mer än nödvändigt i spisen, var filtarna till stor hjälp när han skulle sova.

Sista veckorna hade sömnen varit skral. Han hade vaknat varje timma och tyckts sig höra någon som gick omkring i huset. De första gångerna hade han klivit upp och letat efter en inbrottstjuv, men när han inte hittat någon hade han tröttnat. Den här natten hade han vaknat sju gånger och försökt tvinga sig själv att somna om. Men att knipa med ögonen hade bara resulterat i huvudvärk och till slut hade han gått upp. Morgonrocken och tofflorna hade varit iskalla när han svepte in sin kraftiga kroppshydda. Filtar var ett måste, även i soffan framför teven.

Knirr, knarr, lät stegen när han klev upp. De smala stegpinnarna böjde sig oroväckande under hans fötter. Handen värkte och hade han otur var ett ben av. Även om det var det skulle han inte sjukskriva sig. Nej, Gunnar skulle jobba ända in i döden. En vind från vinden fick honom att rysa och något trådaktigt smekte hans kind när han stack upp sitt huvud vid luckan.

”Förbannade spindelväv.” Han drog med handen på kinden och glömde att han skadat sig. Smärtan gjorde att han höll på att falla ner. ”Förbannade skit.”

Ilskan visste inga gränser när han till slut kom upp på vinden. När han såg all bråte som samlats genom åren, drog han handen genom det otvättade håret och suckade. Om han inte mindes fel borde filtarna ligga nära luckan. Fönstret på ena kortsidan var öppet en springa och hjälpte upp ljuset när han började riva bland kartonger och mattor.

Den trasiga salsmattan som legat i matsalen innan hans fru Irma avled, låg vid fönstret. Arvegods från hennes föräldrar. Han borde han gjort sig av med mattan och innehållet för länge sedan. Det fick bli till våren. Ett förstamajbål, kanske. Hade den legat där i tjugo år, kunde den ligga ett par månader till. En hostattack gjorde att han fick sätta sig på pallen med tre ben som hans dotter tillverkat i slöjden. Den var grön och inget ben var lika långt som det andra. Han mindes dagen hon kom hem med den. Han hade skrattat åt hennes tappra försök att sitta på den.

”Den är värdelös. Kunde du inte ha gjort en stol med tre lika långa ben? Vad har ni för lärare?”

Lina. Hon hade drunknat när hon simmat ut mot ön samma sommar hon fyllde tretton. Krampen hade förlamat hennes kropp. Irma hade förbjudit henne att bada själv, men Gunnar hade som vanligt struntat i vad hon tyckt och gett flickan tillåtelse att gå ner till sjön själv. Det var ju bara ett kvällsdopp. När hon inte kommit hem efter en timma blev de oroliga. Irma hade sprungit ner till badet och mött grannarna som hört hennes skrik och gett sig ut med båten. De hade inte hunnit fram i tid och sedan den dagen hade Irma gråtit sig till söms varje natt. Begravningen skedde en vecka senare och eftersom de inte skaffat några andra barn, blev de ensamma i huset. Även om det bestod av elva rum och Gunnar hade eget sovrum, upplevde han dem som trångbodda.

Irma var förtvivlad över dotterns död men Gunnar brydde sig inte. Hennes gråt gjorde honom tokig och efter ett häftigt gräl hade han gett henne en örfil. Hon föll så illa att hon slog skallen i spiselkransen. Efter den dagen levde han ensam i huset.

Irmas kropp hade han rullat in i salsmattan som han med stor möda släpat upp på vinden. Det var omöjligt att avslöja vad som hänt, då skulle han åka in. Både för misshandel och mord. Hans största skräck var att bli instängd i en liten cell och han kunde inte tänka sig ett värre straff. När grannarna frågat efter henne ljög han ihop en historia om att hon flyttat till sin syster.

En fågel kvittrade utanför fönstret och försökte förgäves få Gunnar på bättre humör. Fågelkvittret övergick till sång av en flicka och han stelnade till. Vem var det som sjöng? Hade han glömt radion på? Den muntra melodin tynade bort efter en stund och han skakade på huvudet.

Några meter in stötte han på en byrå som han också borde göra sig av med, en kartong med dockor och andra leksaker som till Lina lekt med. Han blev stående med en docka i handen och såg Lina framför sig. Sittande på sin säng med alla dockorna. Löjliga spetsklänningar och hattar med fjädrar på. Skor som blänkte och strumpor med spetskant. Spetskant, fy fan. Dockorna hade Irma köpt och han avskydde att hon valde att lägga pengar på trams. Han suckade och fortsatte riva bland bråten.

Dansa min docka, dansa och sjung

”Vad sa du?” Gunnar reste sig och blev spikrak i ryggen. Nu hördes en melodislinga tydligt på vinden. Han såg sig omkring och spärrade upp ögonen. Var det någon som gömt sig på vinden? Hur hade de kommit upp där?

Dansa min docka, dansa och sjung,

dansa din djävul, tills du blir tung.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 svar på Dansa min docka – del 1

  1. Ethel skriver:

    Skulle kunna bli en hel bok (skräck-).
    Otäckt.

  2. Eva-Lisa skriver:

    Håller med Ethel, hade blivit en bra ruskig bok 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.