Lådan – del 3/3

Nu hade hon huvudrollen igen. Som stjärna, den hyllade, den älskade.
Allt blev som det hade varit, på grund av ett par gamla balettskor,
i en låda, på en dammig hylla i en garderob. Så nära var minnena.

De hade alltid funnits där, så nära, så nära. Solen sken in genom
de höga fönstren och blev till vackra skuggor i samspel med hennes
kropp. Piruetten blev till tre varv och hon stannade med en balans
som en artonåring skulle vara avundsjuk på. Man skulle utan tvekan
kunna säga att takterna satt i. Nu närmade sig slutet och applådtacket
var i antågande. En sista piruett bara för att den förra gick så bra,
sedan stannade hon upp och log för sig själv. Hur många gånger hade
hon tackat dem?

Publiken som avgudat hennes dans och kom föreställning efter
föreställning och blommorna som alltid stod logen efter föreställningen.
Hemliga beundrare, premiärfester, resor världen runt. Hyllningar
och strålande recensioner. Hotell och sena nätter.

Plötsligt blev saknaden så stark att det gjorde ont i bröstet. Ögonen
fylldes av tårar och armarna sjönk ner längs med kroppen. Det var
som om luften gick ur henne. Sidenbanden på skorna räckte ända ner
i golvet och hon snubblade nästan på dem när hon gick mot soffan.
Skorna lade hon i lådan och satte sig ner för att beskåda dem en
kort stund innan hon lade locket på. Nu var drömmen borta, illusionen
försvann. Men minnena fanns kvar. De skulle alltid finnas kvar.
I en låda, på en dammig hylla, i en garderob.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *