Vänskapen övervinner allt – del 3

”Det är ju fantastiskt kul och… Din mobil ringer, ska du inte svara?”
Det stod Tomas på displayen och Sandra skakade nästan när hon sa sitt namn.
”Jaha, jaså har du fått förhinder den här helgen också? Vad synd. Men vi ses imorgon eftermiddag eller? Nehej. Ja, gör det. Jag ringer när jag kommer hem. Kram, kram.” Sandra stirrade på telefonen och såg bilden på Tomas. Hon tittade på sin väninna som tog det sista av sin cola. Carina hade fått kontakt med servitrisen som precis levererat notan.
”Ja, det kanske är dags att betala?” Carina plockade fram sitt kort och kollade notan.
”Du, jag måste fråga en sak. Kan du kolla? Det här är Tomas. Min kille.” Sandra höll fram sin mobil och visade Carina bilden. Hon såg väninnans ansiktsfärg sakta blekna när hon visade bild efter bild på Tomas och henne. Hon visade fler bilder. På bilen och på stugan i viken.
Carina tyckte att han såg lite smal ut på bilderna men det kanske bara var dåligt ljus. Håret såg kortare ut men det kunde inte vara någon annan än Anders. Vad betydde detta? Hade de dejtat samma kille utan att veta om det?
Tystnaden som följde blev både pinsam och smärtsam. Det var som att luften hade gått ur dem. Efter några sekunder, som kändes som minuter började Carina ta till orda.
”Men det där är ju Anders, min kille.”
”Nej, det är Tomas. Och han är min.” Sandra spottade ut orden i vredesmod.
”Den jäveln, vilken skitstövel. Hur kan han bara?” Carina knöt näven och önskade att hon hade den runt hans hals.
”Nu förstår jag varför han var upptagen i helgen.” Sandras ögon tårades och hon tittade på Carina som nu var högröd i ansiktet. ”Du, du… Du ska då alltid förstöra allting. Fan för dig. Jag får aldrig vara lycklig.”
”Men vad menar du? Det är inte mitt fel att…” Carina stirrade på väninnan med rynkad panna. Hon visste att Sandra haft otur med killar fler gånger, och nu detta…
”Kommer du ihåg Lasse i plugget? Han gjorde slut med mig för att börja träffa dig.”
”Vi träffades en gång, efter det slutade han höra av sig. Han sa att han fortfarande var kär i dig.” Carina försökte försvara sig så gott det gick.
”Är det sant?”
”Det är väl inte jag som har gjort fel, jag kunde inte veta att han träffade dig också.” Hon reste sig, slet tag i sin väska och jacka och gick ut från restaurangen. Klackarna hamrade i golvet och restaurangpersonalen stirrade.

||||| 0 Gillar! |||||
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *