Teater eller löpning – allt sitter i pannbenet

Jag har ganska breda fritidsintressen. På dagarna tecknar jag försäkringar och efter 17,00 ägnar jag mig åt antingen dans, teater eller min egen träning. Jag har alltid varit aktiv och testat olika saker. När jag var liten sköt jag luftgevär, spelade volleyboll och pingis. Var inte speciellt bra på något men det är kul att ha erfarenhet och kunskap inom de olika sporterna. Senare hade jag egen pistol och sköt, men den sålde jag för flera år sen eftersom tiden inte räckte till. Lite synd för pistolskytte är kul.

Nu är det dans, teater och löpning som står för de största delarna efter 17,00. Vad det gäller löpningen minns jag när jag på allvar började springa igen efter många år där löpningen bara funnits med sporadiskt. En kvart på löpbandet kändes som en nära-döden-upplevelse. Svetten sprutade och jag kände mig som en flodhäst i XXXL. Men jag gav inte upp.

Efter en vecka var jag uppe på 20 minuter och hade ökat hastigheten. Efter en månad var den 30 minuter som gällde och snart var jag uppe i 45-50 minuter. Det gick inte så fort men jag kom upp i en timma och var överlycklig. Jag hade inte som puschade mig utan pratade bara träning med min massör som i och för sig är väldigt duktig. Jag bara sprang, analyserade inte så mycket. Ville bara få kondis, gå ner och bli svettig.

Det gick bra. Jag minns än idag den dag då jag kom upp i 1 timma och 1 mil. Vilken lycka. Jag hade nått ett av mina mål. Givetvis satte jag upp nya och några av dom har jag nått och några kämpar jag vidare med. Men så länge jag springer milen under timman och halvmilen under 28 minuter så är jag glad. Det är ju inte alla dagar man har kroppen med sig men det är inte viktigt. Det viktiga är PANNBENET.

Om du inte vill, så går ingenting. Jag skärpte min kost efter att vågen landade på 74 kilo. Slut på chips, kakor och kaffebröd. Läsk bara på helger. Mer grönsaker, kyckling och lax. Egentligen åt jag ganska bra mat redan innan i och med att jag har en känslig mage sen barndomen då jag fick Ulcerös colit. Men jag hade tagit igen allt vad det gällde skitmat nu, som jag inte fick äta då. Och det syntes på vågen. Det var dags att plocka fram PANNBENET.

Jag bara gjorde det. Utan att analysera. Jag är ingen analytisk människa. Varför tänka när man kan göra? Jag gör alltid så och det kan man ha sina åsikter om, men för mig funkar det. Nu har det gått några år och några kilo sen jag ställde mig på löpbandet. Milen sprang jag på 56,30 förra helgen ute och vågen visade 54,7 imorse. Efter att ha fått hjälp med kosten genom Therese Konstig, så äter jag varierat och mycket, 5 gånger per dag. Och dessutom är kostprogrammet utformat efter mig, min längd, min träning och mina mål. Det är bara att låta en sak jobba; PANNBENET.

Imorgon berättar jag mer om likheterna mellan löpning och teater!

||||| 0 Gillar! |||||
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *