Den perfekta kroppen – del 1

Hon var så vacker där hon låg. Kinderna lyste fortfarande av liv och hyn var som av glas. Naglarna var ljusrosa och nymanikyrerade. Hon var i det närmaste perfekt. Hon hade i alla fall varit perfekt, innan blåmärkena på armarna kom. Och de skadade revbenen och den krossade tinningen. Det var synd på en så fulländad kvinna, tänkte Oscar när han studerade henne där hon låg på obduktionsbordet. Han kammade hennes hår, tvättade kroppen och genomföre obduktionen. När han var klar satte han sig och tog en banan och en kopp kaffe och tittade ut genom fönstret på hackspetten som envist jobbade på i samma träd som dagen innan. Solen gled in bakom molnen och han sträckte på sig. Klockan meddelade att det snart var dags att gå hem.

Dörren till omklädningsrummet slog igen och han förstod att det var Tord som redan var på väg. Oscar satt kvar på den nötta pallen och funderade. Ett par flugor undersökte bananskalet och han sköt upp glasögonen i pannan. Nu kom han på det. Det var händerna och underarmarna som var vackrast.

Med ett leende på läpparna tog han fram sågen och kapade av kvinnans armar, precis nedanför armbågarna. Den blev en rak och fin snittyta och han lät de båda kroppsdelarna ligga kvar medan han förflyttade kroppen till en bår. Han kunde inte låta bli att gnola med i låten som radion basunerade ut trots att han inte gillade musik. Men idag kunde han bjuda på det.

Hans livsverk var snart klart.

Medan han sköt in resten av kroppen i skåpet och stängde dörren höll han blicken kvar på underarmarna. Han ville göra det redan idag. Med lätta steg gick han bort mot skåpet längst ner i rummet. Pirret i kroppen fortplantade sig till hans händer och han darrade när han öppnade luckan.

Hans mästerverk. Den ultimata kroppen. Nu var det bara ett huvud som saknades, sedan skulle han återuppliva den perfekta varelsen. Eftersom det var delar av både män och kvinnor han sytt ihop valde han att kalla kroppen för varelsen. Låren kom från en fotbollspelare som avlidit i en skidolycka. Han skulle ha hållit sig på sin planhalva och inte gett sig ut i okända pister. Men han fick skylla sig själv. Nåja, benen kom i alla fall till nytta. Även knäna.

 

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *