Dansa min docka – del 5

Dansa min docka, dansa och sjung,

dansa din djävul, tills du blir tung.

”Vad fan säger du? Vem är du? Släpp mig.”

Dansa min docka, dansa och sjung,

dansa din djävul, tills du blir tung.

Den svarta varelsen tittade på honom med stora ögon och skrattade ihåligt. ”Känner du inte igen mig? Din egen dotter.”

”Lina? Hur är det möjligt…?”

”Ta på dig klänningen och dansa. Dansa din djävul.” Hon pekade på en rosa tyllklänning som låg bakom dockskåpet. ”Snabba på.”

Gunnar stirrade på Lina och sträckte fram sin lediga hand för att röra henne. Handen gick rakt igenom hennes skalle och färgades svart. Fingrarna stelnade och han tappade sin tumme som studsade när den landade på golvet. Bakom honom började mattan röra på sig och när den rullades ut på golvet såg han ännu en svart varelse. Henne kände han genast igen. Det var hans fru Irma som uppenbarade sig.

”Vad i…?”

”Ta på dig klänningen nu Gunnar.” Irma stirrade på honom med tomma ögonhålor medan hon borstade av sig. Det yrde och några malar flög omkring innan de gömde sig i ett hörn.

Gunnar försökte ta sig loss men hade ingen kraft kvar. Ett frasigt tygstycke träddes över hans huvud och han såg till sin förskräckelse att han bar en rosa tyllklänning. Han sprattlade i en yster dans medan skratten ekade och efter en stund snubblade han på mattkanten och föll utan att hinna ta emot sig. Hans kropp lydde inte och det sista han hörde när han rullats in i den gamla mattan, var Irmas

 

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 svar på Dansa min docka – del 5

  1. Ethel skriver:

    Fy tusan! Men han kunde gott ha det.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.