Dansa min docka – del 1

Han ryckte till när vindstrappan for ner rakt över honom. En brännande smärta föddes i högerhanden och världen stannade för en stund.

”Fan också.”

Stegen från vindsluckan hade vecklat ut sig och landat på mattan. Med van hand rättade han till den och gjorde sig beredd att kliva upp. Lampan på vinden blinkade och han blev påmind om att han borde ringa elektrikern. Något han ville vänta med så länge som möjligt i och med att fakturan alltid var en nära-döden-upplevelse.

Gunnar tittade upp mot det mörka hålet i taket och ryckte till då han tyckte han såg ett ansikte. Han blundade hårt och tog ett grepp om stegen. Det måste vara tröttheten som spelade honom ett spratt. Jobbet tog på både magen och psyket. Sista tiden hade hans vresiga humör blivit, om möjligt, ännu värre. Grannens katt hade fått smaka på vattenslangen ett flertal gånger och han hade i en alltför hög decibel upplyst tjejen i kassan om hur långsamt hon jobbade när han hade bråttom att komma hem.

Nu var han tvungen att gå upp på vinden för att hämta påsen med filtar. Hösten gjorde sig påmind genom ihållande vindar och eftersom han inte eldade mer än nödvändigt i spisen, var filtarna till stor hjälp när han skulle sova.

Sista veckorna hade sömnen varit skral. Han hade vaknat varje timma och tyckt sig höra någon gå omkring i huset. De första gångerna hade han klivit upp och letat efter en inbrottstjuv, men när han inte hittat någon hade han tröttnat. Den här natten hade han vaknat sju gånger och försökt tvinga sig själv att somna om. Men att knipa med ögonen hade bara resulterat i huvudvärk och till slut hade han gått upp. Morgonrocken och tofflorna hade varit iskalla när han svepte in sin kraftiga kroppshydda. Filtar var ett måste, även i soffan framför teven.

Knirr, knarr, lät stegen när han klev upp. De smala stegpinnarna böjde sig oroväckande under hans fötter. Handen värkte och hade han otur var ett ben av. Även om det var det skulle han inte sjukskriva sig. 8

Nej, Gunnar skulle jobba ända in i döden. En vind från vinden fick honom att rysa och något trådaktigt smekte hans kind när han stack upp sitt huvud vid luckan.

”Förbannade spindelväv.” Han drog med handen på kinden och glömde att han skadat sig.

Smärtan gjorde att han höll på att falla ner.

Ilskan visste inga gränser när han till slut kom upp på vinden. När han såg all bråte som samlats genom åren, drog han handen genom det otvättade håret och suckade. Om han inte mindes fel borde filtarna ligga nära luckan. Fönstret på ena kortsidan var öppet en springa och hjälpte upp ljuset när han började riva bland kartonger och mattor.

 

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 svar på Dansa min docka – del 1

  1. Ethel skriver:

    Oj det slutade i en riktig cliff hanger. Spännande!

  2. Annie skriver:

    Fin text!
    Hoppas Du har en bra torsdag<3

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *