En fika – del 1

Jackan slet hon med sig i förbifarten från galgen i hallen. Dörren åkte igen med en smäll och klackarna klapprade likt en trumma när hon sprang nerför trappan. Det duggade lätt och håret blåste i vinden. Hon fick på sig jackan och slängde in väskan i bilen innan hon åkte iväg med en rivstart. Ops, dags att byta vindrutetorkare. Det är mycket man ska hinna med, tänkte Sara när hon bromsade in vid rödljuset. En snabb titt i backspegeln och ett djupt andetag gjorde att hon kom ner i varv. Hon blundade och lät axlarna sjunka ner i viloläge. Huvudet föll åt sidan för en sekund och hon kunde förnimma ljudet av regndropparna som envist smattrade.

Nervositeten hade orsakat en lätt huvudvärk, det var inte varje dag hon gick på anställningsintervjuer. Efter åtta år på samma arbetsplats hade hon känt att det var dags för ett miljöombyte. Livet rullade på i samma mönster och arbetsuppgifterna likaså. Det var dags för en ny utmaning helt enkelt. Hon öppnade ögonen i samma sekund som det slog om till grönt. Till höger i rondellen och sen var det…

Pang! Där small det. Typiskt att detta skulle hända nu. Jädrans klantskalle, tänkte hon och tittade på klockan. Bilen gick fortfarande att köra och hon åkte in till vägkanten och stannade. Sen klev hon ur bilen och stängde dörren med en djup suck. Undrar vem som var skyldig? Bilen såg ok ut, bara en lätt touch på bakskärmen. Hon böjde sig ner och kollade lampan som givetvis var sprucken.

”Det var verkligen inte meningen. Jag var lite stressad och körde för fort helt enkelt. Det var mitt fel. Ursäkta.” Killen hade parkerat precis bakom henne och kom ut ur bilen med en kavaj i handen. Tur att han hade så pass mycket förstånd att han tog på sig skulden. Sara kunde inte låta bli att le och hon kände att hon mjuknade en aning.

”Det kan hända vem som helst.” Hon tittade upp och såg in i hans mörka ögon. Han tog på sig kavajen och drog handen genom det mörka håret. Typiskt att bli påkörd av en Dressman-kopia, hade varit enklare med en gammal farbror, tänkte Sara.

”Claes heter jag förresten. Claes Klantig Lindström.”  Han räckte fram sin regnvåta hand och Sara hälsade.

”Sara Claesson.”

||||| 0 Gillar! |||||
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *