Nu pratar vi barnteater

Veckans skrivuppgift på skrivarlinjen är att läsa Martina Montelius pjäs Drömström och Rundlund, lyssna på ett par poddar och läsa En natt i februari, av Staffan Göthe. Den första pjäsen gick mig spårlöst förbi, det var ingenting som tog tag i mig och jag har nu läst den 3 gånger utan att beröras nämnvärt på något sätt.

Däremot pjäsen, En natt i februari, griper tag i mig direkt. Jag sympatiserar med den lilla pojken som varit på skidutflykt och haft sönder sin termos.  Jag ställer mig frågorna hur det ska gå, ska pappan bli arg, ska pojken rymma?

De tre skådisarna får pojken så levande fast man aldrig ser honom. Bra beskrivet och lite drömmande, precis lagom mystiskt och spännande med inslag av musik. Jag blir fast på en gång och vill veta hur det går och kommer på mig själv när jag känner att jag skulle vilja sätta upp den. Kanske ett framtida projekt.

Martina skriver att hennes dramatik bygger på brev och det känns lite ryckigt i scenerna mellan Drömström och Rundlund. De kan vara varsomhelst och ingenstans. I Staffan Göthes pjäs ser man var man befinner sig och blir nyfiken på rekvisitan som ligger framme. Spänningen infinner sig direkt och man vill veta hur det går. Så skriver man teater.

Vad finns bakom dörren på scenen?

 

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *