Plats på scen herr Albin – del 2

”Jag fixar lampan så länge.” Bengt försvann ut i salongen efter att ha

tagit en kopp kaffe.

Lelle gick efter med sin kopp och stannade tvärt när han fick syn på

Albin.

”Vem är du?”

”Albin.”

”Hej Albin. Jag har inte sett dig här förut. Jobbar du här?”

En krasch hördes från salongen och de fick syn på Bengt såg låg

över stegen.

”Jävla strålkastare, jag trodde inte det skulle vara så svårt att få ner

den.” Han reste sig och skakade på armar och ben. ”Inga ben brutna i

alla fall.”

”Ta det lugnt med lamporna Bengt, låt ljuskillen klättra. Ingen mer

frånvaro på scenen tack.” Det här är Albin förresten.”

”Behöver ni hjälp att läsa Harpagons repliker kan jag ställa upp. Jag

har städat färdigt.”

”Va, menar du det? Har du tid att hjälpa oss? Det är ju fantastiskt.

Du kommer som en räddande ängel.” Bengt gick upp på scenen. ”Ja,

du liknar ju Harpagon så det kommer att bli jättebra. De andra kommer

strax och vi kör igång så fort som möjligt. Det är lite ont om tid.”

”Jag vet.”

”Hur kan du veta…” Bengt stannade och tittade misstänksamt på

Albin.

”Nja, jag menar att jag förstår det. Premiären är ju i antågande. Nu

kommer Bea och Anette. Då kan vi starta.”

Lelle och Bengt tittade förvånade på varandra. Hur kunde Albin

vara så insatt i allt? Nåja, de hade knappast tid att ta reda på mer

detaljer om mannen som dykt upp. Ville han hjälpa till skulle de inte

hindra honom.

Albin flög fram över scengolvet och efter en kort presentation av

medspelarna började de repetera första akten. Arbetet flöt på med

förnyad energi. Alla hade fullt upp med sina egna repliker men följde

Albin med imponerande blickar när de märkte vilken scenvana han

hade. Tyngden i hans repliker gjorde rolltolkningen trovärdig och han

intog scenen med pondus.

”Du ser inte ut att ha gjort något annat i hela ditt liv. Fasen vad bra

du är. Grymt imponerande.” Lelle stannade upp och påminde alla

om att det var paus. De drack kaffe och åt nybakad sockerkaka som

Bea haft med sig. Albin trivdes med skådespelarna i teatergruppen.

Känslan av att han blivit en fullvärdig medlem infann sig fort. Den

här gemenskapen hade han längtat efter. Länge. Han var trött på att

vara ensam på vinden med Jasper.

 

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *