Gästbloggare Frida G Svensson

När jag var tio år upplevde jag något livsomvälvande. Något som gjorde mig till den feminist jag är idag. Jag insåg att jag och pojkarna i klassen behandlades på olika sätt trots att vi gjorde samma sak. Vi var snackiga på lektionerna. Det fanns något så djupt orättvist i detta för denna 10-år gamla flicka. Jag blev tokig. Mitt rättspatos slog larm fullt ut och den där brännande ilskan av särbehandling har jag burit med mig varje dag sedan dess.

Den ilskan brände när jag blev klar med skolans uppgifter snabbt och istället för att få nya, skulle jag hjälpa dem som inte kommit lika långt. Det brände när jag blev mobbad i skolan och lärarna såg åt ett annat håll med motiveringen ”killar mognar inte lika snabbt som er tjejer”. När tjejer fick slampstämpel eller när mjuka killar kallades bögar så brände det igen. Varenda gång en person inte tilläts vara sig själv så brann det i mig.

Jag blev större och började gå på disco. Det brann i mig när killar blev aggressiva mot mig när deras närmanden inte besvarades av mig. Ju mer jag förstod om jämställdhet desto mer ville jag veta. Jag läste böcker och skrev texter, jag engagerade mig politiskt och tog varenda kamp. Det är ju så man gör när man är tonåring och ingen strid är för liten att ta. Jag tog strid mot rosorna på alla hjärtans dag för jag dog på insidan av sorg över alla dem, jag själv inkluderad, som inte fick en endaste ros. Jag tog strid mot läraren som vi upplevde som taffsig, trots att min andra lärare gick raka vägen och berättade det för taffsaren.

Jag har börjat hata män. ”Inte alla män”. Jag hatar inte den individuella mannen. Men jag hatar det manligheten står för. Jag hatar att det är män som står för våldet och de sexuella övergreppen i vårt samhälle. Jag hatar hur maskulinitetsnormen skapar arga unga män för att de inte lärt sig gråta och tala. Jag hatar manligheten för hur den kväver ett samhälle och suger luften ur den. Jag hatar hur det idag, 2018, fortfarande kan vara så förbaskat svårt att vara kvinna. Än idag så bränner den där ilskan i mig.

Men även en glöd brinner. Glöden jag känner när kvinnor går samman och stöttar varandra. När unga tjejer tidigt inser sitt värde och skapar en ”ta ingen skit”-attityd som kommer ta dem långt. Min glöd ökar när män ansluter sig till vår feministiska kamp och vågar erkänna sin del i ett normskapande.

Idag är jag integrationspolitisk talesperson för Liberala kvinnor, jurist specialiserad på våld i nära relationer och heder och en feministisk aktivist. Mitt kall är att förena kvinnor, stärka systerskapet och stå upp för jämställdheten även när det blåser hårt. Och det kan blåsa. Det blåser när vänstermänniskor vägrar acceptera att det finns hederskultur och ger fula stämplar, det blåser hårt när vi ser hur flickor tvinga bära slöja ända nere på förskolenivå, när flickor försvinner på sommarlovet och gifts bort för att aldrig återvända till skolan. Det blåser hårt när aborträtten ifrågasätts, när mammor fortfarande vabbar mer än pappor och när pojkars skolresultat fortsätter att försämras.

Därför måste vi alla känna hur det bränner. Av ilska och av glöd. När elden fallnar och vi inte orkar mer, då förlorar vi det momentum vi haft under en 100 års lång jämställdhetskamp i Sverige. Därför uppmanar jag dig, låt det inte kallna. Låt det brinna!

 

||||| 1 Gillar! |||||
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Gästbloggare Frida G Svensson

  1. Väldigt bra inlägg!!! Blev peppad av att läsa det 😀

  2. blondina skriver:

    Men eller hur, så fruktansvärt snyggt – speciellt till våren 😉

  3. Matilda Berlin skriver:

    Men åhhh! Så kul att läsa <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *