En plus en är alltid två – del 2

”Vem är du? Vad gör du här? Hur..?”

”Jag fick aldrig mattan riktigt färdig.”

”Mattan?”

”Den blev aldrig klar. Men nu är den snart klar.”

”Men vem är du?”

”Jag heter Helga. Jag bodde här när jag var ung.”

”Helga, men…”

”Det luktar bränt. Har du strykjärnet på?” Hon stannade till några sekunder och såg på Malin. ”Det får inte brännas vid. Då blir det fula märken.”

”Oj.” Malin skyndade sig nerför stegen och slet sladden ur väggen samtidigt som hon lyfte det varma strykjärnet. ”Det var nära. Så här varmt brukar det aldrig bli.”

Nu hade dunkandet upphört. Malin spetsade öronen men kunde inte höra någonting. Hon skyndade sig uppför stegen och möttes av ett mörker. Var hade fotogenlampan tagit vägen? Var fanns kvinnan och hur hade hon kommit dit?

När hon provade lampknappen fungerade plötsligt ljuset. Men det enda hon såg var vävstolen. Ingen väv och ingen kvinna. Men vänta nu. Vad var det som låg på vävstolens kant? Malin gick försiktigt fram mot föremålet och såg att det var en matta. Mattan som kvinnan vävt på. Hon höll upp den i ena kanten.

När det suttit i vävstolen var det bara en meter vävt, nu var den två meter lång. Malin tittade på mattan och kände igen färgerna. Hon tog den försiktigt och rullade ihop den. Sen släckte hon lampan och klev nerför stegen. När hon kommit ner och stängt luckan gick hon in i garderoben och la in den på hyllan tillsammans med den andra mattan med samma färg. Det fanns alltid två mattor som var likadana. En plus en är lika med två mattor. Alltid två av samma sort.

Malin gick ut från garderoben och stängde dörren. Hon satte i sladden till strykjärnet och tog en kopp kaffe. Sen började hon stryka lakanen.

 

||||| 0 Gillar! |||||
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 svar på En plus en är alltid två – del 2

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *