En påse glitter

Påsen snurrade runt när vinden fångade upp den. Som en hjulande ängel i vit skrud. Efter tre varv landade den pladask i vattenpölen som ramades in av gegga. Jag stod kvar och tittade. Mindes min tid som barngymnast och hur jag slipade på hjulningarna på den långa, långa mattan som stank av svett. En del gånger lyckades jag bra, andra gånger dråsade jag lealös ner. Som den vita påsen i vattenpölen.

Mitt luciaglitter, som jag hittat samma dag, hamnade på sniskan och jag hann få tag i ena änden innan det var på väg ner mot marken. Hade jag nu stått på stegen i tio minuter och rotat i kartongerna efter mitt gamla luciaglitter, skulle jag minsann använda det.

När jag tryckt ner det övermössan hörde jag sången. Lusse lelle, lusse lelle, elva nätter kvar till jul. Jag kände igen vartenda ord, varenda ton och kunde förnimma ljusets värme som spred sig i mitt ansikte när jag som lite gick med i luciatåget. Jag log vid minnet.

Påsen hade börjat röra på sig och var nu på väg mot brokanten. Jag rusade fram och försökte få tag på den. Precis som om den innehöll något viktigt. Och det kanske den gjorde för det blänkte om innehållet. Jag fick sträcka mig över broräcket och jag stelnade till när min blick fastnade på det brusande vattnet nedanför. I sista sekunden lyckades jag greppa påsen.

Samtidigt hörde jag en flicka som ropade något. Hennes pappa försökte lugna henne utan att lyckas. En innerlig sorg och besvikelse hördes i hennes gråt och jag stirrade när de kom gående över bron. Pappan vände och vred på huvudet och flickan lommade iväg mot den röda byggnaden.

Jag tog tag i påsen och skakade av det värsta av vattnet från den. I samma sekund började pappan gå fram emot mig.

”Tack snälla du. Vi trodde glittret var borta för alltid.”

Han vände sig mot flickan som nu kom springande mot honom. Hennes ansikte lyste och hon greppade påsen och skyndade sig in i huset.

En stund senare såg jag ljusen tändas i luciakronan och tärnornas ljus som spred sig i ledet. Det flimrade i glasrutan och de såg ut som hjulande änglar med glitter i håret när de gick in i samlingssalen.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

1 svar på En pÃ¥se glitter

  1. Ethel skriver:

    Vilken fin historia!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *